”Jag måste välja att leva ett liv utan drogerna”
Att återvända till ett normalt liv efter barncancer är inte alltid så lätt. För Linn Nordström, 20 kunde det slutat illa. Efter att hon behandlats för akut lymfatisk leukemi fastnade hon i ett svårt drogmissbruk.
Vid en första anblick är Linn Nordström som vilken 20-åring som helst. När hon pratar om körkortet som hon snart ska ta och studierna till undersköterska som ligger framför henne lyser ögonen av förväntan och hon ler med hela kroppen. Som så många andra i hennes ålder tar hon små men viktiga glädjeskutt rakt ut i vuxenlivet.
Men där någonstans tar likheterna slut. För även om hon befinner sig på en bra plats just nu, så har det inte alltid varit så.
Linn är en av cirka 11 000 barncanceröverlevare i Sverige i dag. Efter att ha drabbats av akut lymfatisk leukemi som 13-åring lever hon i dag med flera komplikationer efter sjukdomen och behandlingen.
– Det som har varit jobbigast för mig är att jag inte kan få egna barn, säger Linn när vi ses en varm sensommardag.
För många flickor som drabbas av barncancer går det att plocka ut ägg innan man startar en behandling som skulle kunna påverka möjligheten att få egna barn senare i livet. Men för Linn gick inte det.
– Jag har alltid drömt om en stor familj, med många barn. När jag tänker på framtiden ser jag mig själv i ett stort hus, kanske med en katt. Jag tänker mig att jag har många barn som jag skjutsar till fotbollsträning eller ridning eller vad de nu vill hålla på med.
Den drömmen ligger än så länge en bit bort. Just nu handlar livet om att försöka må bra – utan droger.
Medfödd blodsjukdom
När Linn var 11 år fick hon efter många långa småbarnsår kantade av hosta och diffusa åkommor beskedet att hon led av den ovanliga ärftliga sjukdomen fanconis anemi. Det är en sjukdom som innebär att kroppens dna har svårare att reparera sig själv om det uppstår skador på generna. Det i sin tur kan leda till ökad risk för tumörer. I samma veva kunde läkarna konstatera att Linn hade blodsjukdomen myelodysplastiskt syndrom, MDS, som också kan utvecklas till leukemi.
När sjukdomen upptäcktes var Linns lungor i dåligt skick, och läkarna fick göra en akut operation för att ta bort en del av ena lungan som blivit infekterad och var på väg att kollapsa. Det var en smärtsam och svår operation, och att behöva lägga sig på operationsbordet blev en traumatisk upplevelse för Linn. Efteråt fick hon morfin mot de svåra smärtorna, och medicinen hjälpte också mot ångesten. Linn flydde in i dimman och tog under en period morfin även fast smärtorna klingat av.
En svår behandling
När hon repat sig från lungoperationen var det dags att ta nästa steg i behandlingen. Den blev nu än viktigare, eftersom hennes blodsjukdom utvecklats till akut lymfatisk leukemi, den vanligaste formen av barncancer. Det beslutades att Linn skulle genomgå en stamcellsoperation, en behandling där nya stamceller förs in i benmärgen för att motverka sjukdomsförloppet. Det är en smärtsam och svår operation, som också innebär en krävande behandling med cytostatika för att förhindra att kroppen stöter bort de nya stamcellerna och även ta död på cancercellerna.
– När jag skulle opereras sa läkarna att jag skulle säga hej då till min pappa och min syster eftersom det inte var säkert att jag skulle träffa dem igen, säger Linn.
Att som tolvåring få höra att man kan dö, det sätter så klart djupa spår.
Nya vändor på sjukhus, nya smärtsamma behandlingar, nya smärtstillande mediciner. Linn mådde allt sämre, och började återigen ta till morfinet för att både bli av med smärtorna och för att må bättre rent psykiskt.
– Under cancerbehandlingen så hade jag ingen kontroll över vad som hände med min kropp. När jag väl kom hem och skulle börja leva ett vanligt liv igen kände jag att nu ville jag själv bestämma hur jag skulle må. För mig blev medicinerna ett sätt att ta tillbaka kontrollen.
Vill du veta mer om barncanceröverlevare? Läs mer här.
I dag är hon drogfri
Det som började med smärtstillande mediciner utvecklades med tiden till att hon började ta även andra droger. Till en början lyckades Linn dölja sitt eskalerande missbruk för sin familj, men efter ett tag gick det inte längre. Sommaren 2019 gav Linns mamma henne ett ultimatum.
– Mamma sa till mig att om jag inte la in mig på ett behandlingshem skulle hon kasta ut mig och byta lås.
Någonstans förstod Linn allvaret, att hennes missbruk hade gått mycket längre än vad hon hade erkänt för sig själv.
– När jag kom till avgiftningskliniken vägde jag bara 33 kilo, så det var ju betydligt värre än vad jag trodde. Jag levde i en bubbla. Det blir så när man tar droger, allt bara handlar om dem.
I dag är hon drogfri och mår också mycket bättre rent psykiskt.
– De känslor jag har fått av drogerna, och den kärleken som jag fortfarande känner till droger, det är känslor som jag aldrig någonsin kommer känna för någon eller något annat igen. Samtidigt vet jag att de förstör mig och äter upp mig inifrån, så jag måste välja att leva ett liv utan drogerna. Jag har inget val.
En svår omställning
För Linn har drogerna varit tätt förknippade med cancerbehandlingen. De blev ett sätt för henne att hantera de svåra saker hon gått igenom, ett sätt att ta kontroll över sin egen kropp och sitt eget mående. Hon har jobbat hårt för att bli drogfri, och samtidigt också bearbetat de upplevelser och trauman som behandlingen inneburit. Att det är något som inte alltid är så lätt, är en insikt hon delar med många andra barncanceröverlevare.
– Det blir en svår och stor omställning att gå från en cancerbehandling till livet utanför, att börja leva som vanligt igen. Det är inte det lättaste att må bra, eller att leva och njuta av livet precis som man gjorde innan. Det tar tid.
Även om hon mår mycket bättre i dag kommer ångesten och de mörka tankarna ibland tillbaka. Hon är också känslig för de fysiska symptom som hon förknippar med cancern, och blir lätt orolig när kroppen gör sig påmind.
– Varje gång som jag får ont i magen eller mår illa så kommer tankarna tillbaka. Jag vet att det inte är logiskt, men jag blir ändå orolig att cancern kanske kommer tillbaka nu.
Samtidigt säger Linn att hon blivit bättre på att hantera de mörka tankarna, och att de ljusa stunderna blir allt fler. Först nu, sju år efter cancerdiagnosen, känner hon att hon kan börja leva livet fullt ut.
– Det har varit en tuff resa, men i dag kan jag verkligen njuta av livet på ett sätt som jag inte har kunnat tidigare. Det finns så mycket som jag ser fram emot – och det kallar jag att leva!