Hon rustar kroppens vita krigare

Redan i barndomen väcktes Angelica Loskogs intresse för immunförsvaret och forskardrömmarna som fick en skjuts av en tv-serie − har nu blivit en livsuppgift. Hon ska bota cancer genomimmunterapi. Punkt slut.

Tre färgglada bilder på Car-T-celler lyser upp en kal vit vägg i Angelica Loskogs forskarrum i Uppsala. De ser ut som vilka immunceller som helst men på mittenbilden händer något märkvärdigt. Här har nämligen en Car-T-cell dockat med en delande cancercell och mötet leder till att tumören slås ut.

Den här attacken blir möjlig eftersom T-celler, som är en typ av vita blodkroppar och ingår i kroppens immunförsvar, har modifierats genetiskt. De har bland annat utrustats med en receptor som hjälper dem att söka upp och döda cancerceller. De här speciella egenskaperna gör att de kan liknas vid elitsoldater i immunförsvarets samlade trupp.

– Car-T-celler blir som att skicka en extra styrka som kommer in och som verkligen bara bryr sig om det som de ska känna igen – och det är tumörer, förklarar Angelica Loskog som är professor i immunterapi vid Uppsala universitet.

Immunterapi har redan haft stor betydelse för en liten högriskgrupp barn med akut lymfatisk leukemi (ALL) där sjukdomen inte svarar på cytostatika eller om ett återfall inträffar. Behandlingsresultaten är så bra att Angelica Loskog talar om en revolution.

– Många barn får kompletta responser. Till och med barn i slutstadiet av sin sjukdom och som är nära döden har kunnat svara bra på Car-T-celler och det är väl det jag tycker är så fantastiskt. På det sättet har Car-T-celler gjort det omöjliga möjligt. 

Angelica Loskogs intresse för immunförsvaret kan spåras ända till uppväxtåren i en by utanför Pajala. Här tittade hon ofta på barnprogrammet om urcellen Ellen men fascinerades också av sin mammas berättelser om hur vita blodkroppar fungerade som kroppens krigare när hon var sjuk.

– Jag gillade det verkligen och tyckte att immunförsvaret var spännande och häftigt.

I tonåren utökades fascinationen för celler med ett intresse för cancer och hon såg det som ett personligt uppdrag att få alla i omgivningen att sluta röka för att minska risken att drabbas av sjukdomen. Men osannolikt nog var det kanske tv-serien ”Glamour” på 1990-talet som blev den sista tändande gnistan för ett kommande forskarliv. Mellan de ständigt pågående kärleksintrigerna arbetade nämligen en av karaktärerna i ett labb.

– Det låter inte klokt och det var ju en helt knäpp serie men jag tänkte att det verkade kul att jobba på ett labb. Det var det som fick mig att inse att man faktiskt kunde göra det.

Under senare studier i biomedicinsk vetenskap i Uppsala blev hon erbjuden att genomföra ett projekt kring hur immunförsvaret kan stimuleras för att döda tumörer. Det blev en ögonöppnare.

– Det var som en kinderägg-historia. Jag förstod att det faktiskt går att kombinera cancer och immunförsvar. Jag blev fast där helt enkelt.

Men det var först under en postdoc-vistelse i USA som T-cellerna med den speciella förmågan att döda tumörer gjorde entré i Angelica Loskogs liv. Och när det var dags att åka hem till Sverige igen fick Car-T-cellerna följa med.

– Jag tyckte det var jättehäftigt och ville fortsätta min forskning kring dem här. Jag blev även först utanför USA att göra kliniska prövningar med Car-T-celler.

Barncancerfonden stöttar nu hennes arbete för att Car-T-celler ska bli ännu bättre rustade för sitt uppdrag, och flera lovande kliniska studier pågår.

– Jag vill ta fram Car-T-celler som har förbättrade receptorer men jag vill också att de ska föra med sig andra signaler till tumörområdet så att det omgivande immunförsvaret kan hjälpa till att döda tumören.

Hon vill också använda genteknik för att lura tumörerna att själva aktivera och dra till sig Car-T-celler. 

– I och med att vi är så kliniskt förankrade så är det stor sannolikhet att det som kommer ut av studierna blir till nytta för patienterna.

Det är lätt att tro att Angelica Loskogs forskarkarriär gått spikrakt framåt men för bara tio år sedan betraktades immunterapi nästan som alternativmedicin. Trots att få anslagsgivare trodde på hennes idéer gav hon inte upp.

– Man måste nog vara lite galen och vara en person som inte ger sig. Jag tror att de som överlever i forskarvärlden har de här defekterna att inte fatta att andra inte tycker det är bra. Sedan har jag nog också den personligheten, jag är vädur och stångar mig fram genom livet.

Den här inställningen präglar också Angelica Loskogs syn på sin uppgift som forskare. 

– För mig är forskning inte ett jobb. Det är som ett livskall att jag ska utveckla terapier mot cancer. Punkt slut. Det är vad jag ska göra med mitt liv. Jag lever och andas det här.

Viljan att göra skillnad innebär att Angelica Loskog ägnar 60–80 timmar i veckan åt sin forskning – och då har hon ändå dragit ner på takten.

– När jag var doktorand jobbade jag dygnet runt. Jag sa till mig själv att kan jag rädda livet på en enda människa så är det värt det.

Numera har hon blivit bättre på att sätta gränser och kan stundtals helt stänga av alla tankar på celler och cancer. 

– Vid vissa tillfällen, som när jag flyger och inte kan vara tillgänglig, är jag i min egen värld. Och blir det för mycket kan jag också rensa lite i kalendern, ta några timmar och bara sitta i pyjamas och äta choklad, säger Angelica Loskog.