Högre överlevnad – med färre biverkningar

Intreall internationell klinisk prövning som drog i gång hösten 2013. Projektet gör bland annat en vetenskaplig jämförelse av ett brittiskt och ett tyskt behandlingsprotokoll. Båda är välbeprövade och tillämpas vid återfall i akut lymfatisk leukemi (ALL) som klassas som standardriskåterfall.
Utvärderingen ska förhoppningsvis tala om vilket av de två protokollen som ger bäst behandlingsresultat eller, om de är likvärdiga, vilket som är skonsammast, leder till minst sjukhusvård eller har andra fördelar.

Återfall har högre dödlighet

Prognosen vid ett återfall i leukemi är sämre än vid ett första insjuknande. Grovt räknat drabbas en sjättedel ALL-sjuka barn av återfall, vanligtvis under pågående behandling eller precis efter det att barnet är färdigbehandlat.

Man räknar med att 65–70 procent av de barn som drabbas av återfall i standardrisk ALL blir friska, medan överlevnaden vid ett första insjuknande ligger på drygt 80 procent.

När ett barn blir sjukt i leukemi bestäms behandlingen av hur hög risken är för ett återfall. Läkarna tittar bland annat på vilka typer av genetiska avvikelser som finns i de sjuka cellerna och hur stora mängder vita blodkroppar patienten har.

Dessa faktorer påverkar barnets möjlighet att bli frisk. Med en viss typ av avvikelser och en hög mängd vita blodkroppar är risken för återfall högre, och mer intensiv behandling krävs.

Läkarna talar om standard-, intermediär- och högrisk och behandlingsprotokollen vid behandlingsstart är anpassade därefter. När man har kunnat se hur sjukdomen svarat på den första behandlingstiden bestäms den slutliga behandlingen.

För de barn som drabbas av återfall delas behandlingen in i standard- eller högrisk. Det spelar ingen roll vilken riskgrupp barnet tillhörde vid det allra första diagnostillfället. Ett barn med standardriskleukemi kan få ett återfall i leukemi som kräver högriskbehandling, och tvärtom.

För att kunna mäta de två protokollens effektivitet krävs det en viss storlek på patientgruppen, det vill säga ett internationellt samarbete, eftersom varje land ensamt har för få drabbade varje år för att inom rimlig tid kunna få fram tillförlitliga resultat.

Länder skiljer sig genetiskt

I Norden får cirka 25 barn varje år ett återfall i ALL, två tredjedelar är återfall av standardrisk.

Rent genetiskt skiljer sig olika länders och regioners befolkningar från varandra. Olika länder använder också olika protokoll vid behandling av barn som har insjuknat för första gången i ALL.

Sådana faktorer spelar in i analysen av återfallsprotokollen. Genom att studera en stor grupp barn från olika delar av världen går det helt enkelt att dra säkrare slutsatser.

Om fyra till fem år och uppskattningsvis mellan 600 och 800 registrerade återfallspatienter, kommer Stefan Söderhäll och hans kolleger att kunna avgöra vilket av de två behandlingsprotokollen som ger bäst resultat. Om de är likvärdiga kan studien visa vilket av protokollen som är bäst ur andra aspekter: hur många dagar det kräver att barnet är på sjukhus, hur illa barnet mår, hur många infektioner det drabbas av, men också vilket av de två behandlingsformulären som är dyrast.

Varje barn som insjuknar i ALL-återfall av standardrisk i något av samarbetsländerna kommer att erbjudas möjlighet att delta i en lottning av vilket protokoll som ska användas, det brittiska eller det tyska.

Fler barn kan få ta del av medicinen

Inom var och en av de två huvudgrupperna erbjuds sedan ytterligare en lottning av vilka barn som ska få testa en behandling med en ny antikroppsmedicin som visat goda resultat inom vuxenonkologin. Det är antikroppen mot CD22, som arbetar genom att fästa vid de sjuka cellerna och öka chansen att antikroppen själv och kroppens eget immunförsvar kan ta bort kvarvarande leukemiceller. Om den visar sig verksam även inom barnonkologin kommer fler barn att få ta del av medicinen.

På sikt kan resultaten från Intreall användas för att se vilka barn som kan ha fördel av sådan behandling och för vilka traditionell behandling med cytostatika är den bästa.