"Varje gång jag ser ett återfall funderar jag på hur det skulle kunna undvikas"

I Jonas Abrahamssons nya behandlingsprotokoll mot akut lymfatisk leukemi, AML, delas riskgrupperna in efter hur barnen svarar på behandlingen, i stället för hur deras gener ser ut.

– Vänta ett ögonblick så ska jag lägga mig på soffan. Jag jobbar alltid därifrån.

Jonas Abrahamsson har ett femårigt forskningsanslag på halvtid, finansierat av Barncancerfonden. Han varvar två veckors forskning med två veckor som läkare några våningar upp på barnonkologen.

Tillsammans med kolleger från hela Norden, Holland, Belgien och Hongkong sköter han det kliniska forskningsförsök som består i att jämföra två läkemedel med varandra, och två behandlingssätt mot AML. Det är den leukemisjukdom som har sämst prognos, 60 procent överlevande efter fem år, och en återfallsfrekvens på 30 procent.

Sjukdomen kräver oftast en tuffare behandling än den vanligare leukemiformen, akut lymfatisk leukemi

AML-protokollet

Jonas Abrahamsson är stolt över AML-protokollet. Det har tagit flera år att prata med och övertyga rätt människor för att kunna dra i gång. Det råder hård konkurrens om forskningsanslagen och det gäller att marknadsföra det man tror på.

– Det är det bästa protokoll som finns i världen just nu, säger han.
Samarbetsländerna räknar med att kunna registrera 60 AML-patienter varje år sammanlagt. Innan det går att dra några färdiga slutsatser krävs 300 patienter.

Arbetsrummet på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg är ett vanligt litet konferensrum med stort vitt bord och en soffa. Det är på soffan, med datorn på magen som Jonas Abrahamsson brukar arbeta under forskningsperioderna.

Forskar på nätterna

Datorn har ett femtiotal mappar på skrivbordet, var och en ett eget forskningsprojekt. De flesta är hans egna, några är sådana han handleder, många är samarbetsprojekt med andra forskare och andra skisser som aldrig kommer att bli mer än så.

– Som forskare är jag ganska ostrukturerad. När jag arbetar som mest kan jag jobba till fyra på morgonen och gå upp igen klockan sex och jobba vidare. Jag är nattmänniska, säger han.

Den senaste tekniken innebär att det går att mäta mycket små mängder av leukemiceller i blodet, 1 på 10 000. Riskgrupperingen byggs inte på de genetiska förändringar som finns i barnens leukemiceller, utan på hur barnen svarar på den inledande behandlingen.

Barn som inte svarar får intensivare behandling och kanske stamcellstransplantation, en riskabel behandling som dock också har blivit mer individanpassad med åren.

– Men det är klart att jag önskar att det tändes en grön lampa i pannan på barnen när den sista leukemicellen dog. Då skulle jag kunna lova dem att sjukdomen är borta och aldrig kommer tillbaka, säger han.

Projekten föds på sjukhusgolvet

En annan faktor som bidrar till att fler barn med AML klarar sig är att vården blir bättre och bättre på att ta hand om komplikationerna efter stamcellstransplantation, men också på att vårda de barn som får återfall i sin sjukdom.

Många forskningsprojekt föds på sjukhusgolvet, i mötet med patienterna och deras familjer, ur de praktiska problem som uppstår i behandlingen och vården av svårt sjuka barn.

– Man upptäcker små och stora problem som man inte har svar på, saker att gnaga på: Vad beror det här på? Hur ska jag ta reda på det? Vad är gjort ute i världen? Varje gång jag ser ett återfall funderar jag på hur det skulle kunna undvikas. Ju mer nyfiken man är, desto större chans har man att komma på ett sätt att ta reda på svaret, säger Jonas Abrahamsson.

Mycket pappersarbete

Hans forskning är typisk för svenska barnonkologer, det är mer samordning och faktainsamling än bubblande provrör, mer dataanalys än laboratorieråttor.

Pappersarbetet tar mycket tid, bara en liten del av all information är digitaliserad. Datamängderna från behandlingarna är helt enkelt för stora och komplexa för att dagens ganska primitiva journalsystem ska kunna hantera dem.

Även hemma är soffan föredragen arbetsplats. På behagligt avstånd finns tv, skivsamling och elgitarren.

– Jag lyssnar mest på sådant som jag gillar att spela själv. Mest rock.

Kombinationen av kliniskt arbete och forskning passar honom perfekt. Han delar inte in tillvaron alltför hårt. Varje forskningsdag går han ett varv på avdelningen för att hälsa på kollegerna. Mest som en social visit.

– Jag tycker att det är fantastiskt roligt och stimulerande att prata med barn och jag tror att det hindrar mig från att bli en förstenad gubbe. Jag har tillbringat så mycket tid på golvet lekande, säger han.

Jonas Abrahamssons forskning innebär att han följer familjer i deras värsta stund, och att han är med även när det inte går bra.

– Det är klart att jag har sett skitmycket tråkigheter. Och att jag måste samla mig i tio minuter innan jag går in i ett rum och lämnar ett tråkigt besked. Men jag säger som till föräldrarna, jag är inte känslomässigt inblandad. Jag är den som ser framåt.