10 tips till föräldrar vars barn just diagnosticerats med cancer
(OBS! Denna lista ska inte nödvändigtvis tas på blodigt allvar)
- Först av allt: Inse och acceptera att dina dagar av kontroll är över. Låt bli att planera saker, det blir bara besvärligt och irriterande när du måste avboka vad det än månne vara. Du kommer att leva i total mindfulness från och med nu. Visst, din mind kommer vara full av ångest och oro, men du kommer likafullt leva här och nu och inte ha minsta möjlighet att styra upp framtiden. Väldigt carpe diem.
- Ju fortare du accepterar att du kommer vara otillräcklig ett tag framöver, desto bättre är det för sinnesfriden. Ditt sjuka barn kommer behöva dig mer än någonsin tidigare och har du fler barn kommer också de ha ett större behov av sina föräldrar. Det blir till en ekvation du inte kan lösa. Du kommer nämligen under den här perioden knappt orka med dig själv och att du skulle räcka till för alla som vill ha en bit av dig är en utopi. Gör ditt bästa, men inse att det inte kommer att räcka. Nöj dig istället med att förklara läget för dem som förstår och försäkra dem om att det är tillfälligt. (Mindre barn som inte förstår kommer troligtvis heller inte att komma ihåg något och du har gott om tid att gottgöra dem senare.)
- Ta ett uppehåll från din föräldrauppgift att se till att ungen tillgodogör sig alla näringsämnen, du kommer stånga dig blodig om du inte släpper ambitionen att erbjuda en välbalanserad kost. Till en början kommer du förvisso slita ditt hår och se framför dig hur alla möjliga brist-sjukdomar drabbar din avkomma, men ge det lite tid. Efter ett tag kommer du istället titta uppskattande på skålen med cheez cruncherz och vara uppriktigt glad över att barnet fått i sig så pass mycket under dagen.
- Apropå föräldrauppgifter; ditt barn kommer i perioder att gå på kortison. Och när jag skriver ”perioder” menar jag ”dagar direkt hämtade från Helvetet”. Du kan fram till detta nu ha lyckats alldeles utomordentligt med att forma en trevlig, glad och snäll unge som förgyller vilket sällskap hen än må befinna sig i. Gläd dig åt det. Släpp det sedan. Kortisonet kommer förvandla denna snälla unge till en despot som skulle ha fått Saddam Hussein att tigga om privat coachning, och du och alla i er direkta närhet kommer att bjudas på en hissnande åktur i känsloregistret. Vad som börjar med skrik och möbelkastning under våldsammaste ilska kan snabbt gå över i hopplösa snyftningar och hastigt uppkommande depression, omöjlig att trösta bort. Däremellan får du stå i givakt vid spisen, ständigt beredd på att genast kunna stilla ännu ett plötsligt uppflammande hungeranfall. Håll bara i hatten, skydda eventuella syskon och husdjur och slösa inte energi på att försöka förstå vad som händer. Men framför allt, ge dig för guds skull inte på några diskussioner i det här läget. Ligg bara lågt i väntan på att det ska vara över. Uppfostra kan du göra på kortisonfria dagar.
- Ditt barn kommer tillfälligt att förändras även till det yttre, ett faktum som ofrånkomligen kommer få andra barn, och i vissa fall även vuxna, att titta mer eller mindre diskret på hen. Din instinkt som förälder kommer att pendla mellan att låsa in ungen i ett rum tills hen ser ut som vanligt igen, och att idka våld på sagda stirrare. Bekämpa de impulserna, inget av alternativen är att rekommendera. Koncentrera dig istället på att förklara för ditt barn att de som stirrar inte menar något illa med det, utan att de flesta automatiskt gör så när de ser saker som är nya för dem. Och första gången man ser en sondslang kan det ju faktiskt vara rimligt att ifrågasätta varför bäraren har ett sugrör i ett plåster på kinden, även om det bästa förstås är att vänta med den frågan tills plåsterkinden inte längre kan höra den.
- Om du inte redan har Messenger, skaffa det. Hur ska du annars kunna kommunicera med din partner?
- Glöm dina vänner, du kommer inte hinna/orka träffa dem ändå. Se bara till att du uppdaterar regelbundet på sociala medier, det kan ju vara trevligt för din omgivning att veta på vilket sjukhus du för tillfället befinner dig. Och misströsta inte över situationen, du kommer få nya bekantskaper som, liksom inga andra, förstår hur din verklighet ser ut. Du kommer att kalla dessa dina nya vänner saker som: ”Kalles mamma” och ”Lottas pappa”. De kommer med tiden att bli väldigt betydelsefulla för dig.
- Bli inte skräckslagen när du inte kommer ihåg koden till bankkortet, eller glömmer att hämta ett barn någonstans. Du har inte fått Alzheimers för att du inte kan räkna ut 1+1 eller inte minns hur man låser dörren. Du är bara en förälder under omänsklig press och du kommer vara dum i huvudet ett tag. Låt det vara så, du kommer ändå inte ha tid att ta emot något Nobelpris i fysik just nu.
- På plussidan har vi det faktum att du kommer bli väldigt bra på att ta tillvara på de minsta av saker och glädjas åt sådant du tidigare aldrig kunnat föreställa dig att påverkas av överhuvudtaget, alternativt tagit för givna. En ostörd stund i din egen tvättstuga, att hämta ett lyckligt barn som orkat vara på dagis, nytillkomna hårtestar som står åt alla håll... En välfungerande mage kommer sätta guldkant på vilken vardag som helst, vem hade kunnat gissa det?
- Till sist: När du plötsligt finner dig mitt uppe i ett gräl med din partner: Grattis! Det betyder att ni kommit ur den första chocken och apatin, och har tagit ett kliv ur den bedövande bubblan av skräck där varje uns av energi går åt till att andas och fortsätta existera. Vad kan väl bättre påminna om vardagen än en gnutta hälsosam ilska gentemot den du valt att tillbringa ditt liv med?
//Jannice