Jag saknar Nora alla dagar till och med på lördagar

Den 1 oktober 2013 gjorde jag mitt senaste inlägg här på Barncancerfondens blogg. Då hade det gått ett och ett halvt år sedan Nora dog.

Nu har jag fått förtroendet att gästblogga igen och det säger jag varmt tack för. Det har det gått fyra år sedan Nora dog. Mycket har förändrats och mycket har inte förändrats. Nora är fortfarande död. Sorgen har gått från dånande mörk och vass till ett slags tinnitus, ibland kraftig och ibland som ett svagt sus, med saknaden som en ständig följeslagare.

"Jag saknar Nora alla dagar. Jag kommer sakna henne alla, alla dagar i hela mitt liv, till och med på lördagar." Citat lillebror Ivar 5 år, ca ett år efter att Nora dog. Ivar blir snart nio år, två år äldre än vad Nora blev.

Vi har fått ett barn till, lillebror Harry, som fyller tre år i slutet av året. Och så har jag skrivit ett barnboksmanus som blivit antaget av ett förlag, "Nils och den blinkande stjärnan", om en pojke som har en storasyster som är död. En berättelse som visar att livet kan fortsätta även efter att det värsta har hänt. En bok jag själv saknat, när Nora var sjuk och efter att hon dog.

De flesta barn har frågor om döden och som vuxen kan det vara svårt att inte ha alla svar. Innan Nora blev sjuk vet jag att jag själv svarat "tänk inte på det nu, du ska ju leva i minst sjuttio år till" på hennes  frågor om döden. I efterhand skäms jag över det usla svaret, eller rättare sagt bortviftandet, för något svar var det ju inte.

Ingen vet vad som händer när vi dör men man får tro vad man vill. Att fundera på vad man tror kan barn och vuxna göra tillsammans, min erfarenhet är att det är både fint och lärorikt. Som gästbloggare kommer jag skriva om livet som fortsätter, om att leva med sorg, om syskon som aldrig mötts och om processen från manus till bok.

//Lena Forsaeus