Alla känner till det hemliga märket

– Alla har det hemliga tecknet här, viskade hon. Det är vårt tecken.

Två personer kommer fram till oss. 
– Jag tog med mig syrran. 
– Har hon också...? 
– Nej, men hon är cool. Hon är en av oss.

De har samlats på en plats utanför Stockholm för sitt årliga nationella möte. De flesta har tecknet på sina kroppar men några har det via blodsband. Osynliga märken är också godkända. 

– Alla med märken blir automatiskt medlemmar. Men inte alla vill vara aktiva. Det är också ok. Det är en del i att bära märket. Att man får göra som man vill. Man har förtjänat sin frihet, sin rätt att bestämma över sin egen kropp. Mötet är årets höjdpunkt. Här befästs gemenskapen, här samlas man för planer och strategier, utmaningar och drömmar. Här finns stolthet.

– Här kan jag visa mitt märke och få synas utan att någon bryr sig, säger en tjej som vill vara anonym. Märket är ett bevis på det man varit med om. Alla på lägret har någon form av märke på kroppen men för de flesta av ungdomarna sitter det på vänstra eller högra sidan på bröstkorgen, en bit under nyckelbenet.

– Det tog lång tid för mig att våga ha urringat, fortsätter tjejen jag pratar med. Men nu är jag ju med i det här gänget och här har alla märken, så då blir det snarare konstigt att inte ha ett.

Mötet varar en hel helg med mängder av aktiviteter som ska genomföras.

– Vi samlas i grupper och utmanar varandra. Alla har olika förutsättningar men alla kan göra bidra med något. Då växer vi som grupp innan vi ska tillbaka ut i landet, sprida ut oss. Leva våra liv bland de andra – de märkeslösa. De som inte fattat än att jag är en vinnare.

Tjejen jag talar med är stolt. Hon berättar att utmaningen att bada i det iskalla vattnet i sjön inte var någon utmaning för henne. Utmaningar som inte innebär smärta eller oro är bara roligt.

– Allt som jag och de andra här har gått igenom gör att kallbad inte är någonting i jämförelse. Att bada är ju alltid kul och vi skrattar mycket. 

–  Det här, säger hon och rör sitt gemenskapsmärke, var betydligt svårare att få, att acceptera och att ha kvar på sin kropp. Det vi alla gått i genom borde få folk att se hur kapabla vi är, inte bli förvånade över vad vi kan.

En sak som dessa årliga möten kan innebära är just att lära sig acceptera sina märken – och den man blivit. Och kanske också förstå sig själv vem man vill vara. På det nationella mötet, som i själva verket är Barncancerfondens nationella årliga ungdomsstorläger, vet alla vad det hemliga märket är. Om du som läsare också vill veta det vad det är innebär så kan du googla ”port a cath”. Sedan vet du också vad det betyder när du ser det på någons bröst. Att du har träffat en äkta kämpe.

– Märket kanske skrämmer folk. Kanske de tycker att det är fult? Men det är väl i så fall för att de inte förstår vad det betyder.

– Och vad betyder det?

– Att vara en barncancer-levare. Att vara en i gänget. Att vara en del i det växande stolta, starka och ibland hemliga gäng som bär sina ärr som medaljer. Och att vi finns här för varandra när det behövs. Vi med märken. Hon ler.

– Så märket är beviset på… frågar jag. Hon nickar och ler.

– Att jag vann.

//Charlotte Wallin