Det andra sidan av myntet

I förra inlägget försökte jag ge några konkreta råd om hur du som möter någon som drabbats kan hantera den situationen. Men vi då, vad har vi för ansvar?

När nu någon försöker säga nått snällt, klokt, medkännande, upplyftande eller tröstande är det faktiskt upp till den som är mottagare av denna handling att ta emot detta på ett respektfullt sätt. Det är faktiskt ganska lätt att bli stött eller tillockmed sårad om man vill det. Lite beroende på var man befinner sig känslomässigt just då avgör hur tjockt ens skinn är. Det är därför viktigt för oss som är drabbade, direkt eller indirekt att förutsätta att människor vill väl. Det är inte lätt att att säga rätt. Det fanns för länge sedan ett tv program som hette ”Barn säger de konstigaste saker”. I verkligheten, är det vuxna som säger konstiga saker. Tänk på att det förmodligen är så, att personen framför dig gör sitt absolut bästa. Ta emot gesten och andemeningen, inte de exakta orden.

Överraskande nyheter

Ett annat tillfälle då det kan vara bra att vara försiktig och att hjälpa folk på traven är, om man träffar en person som av någon anledning inte vet vad som hänt. Att någon säger ”Tjena, hur är läget”? betyder inte alltid att hen vill och är beredd på att höra att ditt barn just nu behandlas för en livshotande sjukdom. För oss som är mitt i det är det ofta mycket naturligt att prata om det men om man oförberett kastas in i den världen, jag du kan nog tänka dig själv.

Respektera andras upplevelser

Sist men inte minst, andras upplevelser. En kollega berättar i lunchrummet om hur oerhört hemskt det är att hens barn skall sövas på tordag. En vän berättar om hur hemsk allergiundersökningen var och hur mycket det kliade på armen. Någon har suttit i flera timmar på akuten med ett brutet ben. När jag hör dessa historier hjälper det att minnas att våra barns sjukdomar inte är reseberättelser. En konstig liknelse kan tyckas men om ni tänker efter så funkar den ganska bra. Anta att du och några vänner sitter runt ett bord och du berättar om er senaste resa till Kroatien. Jag vågar sätta min signerade AIK tröja på att någon kommer att plocka upp tråden och berätta om en annan resa som är lite längre bort, lite mer spännande. Varpå någon annan har rest år andra hållet, alltså inte dit alla andra åker utan till… Och så fortsätter det. Det blir som den där sketchen som Monty Pyton gjorde för så länge sedan (The Yorkshire men), det blir bara värre och värre.

Nå, här gäller det att hejda sig. Vi måste komma ihåg att varje upplevelse och känslorna som följer med är lika verkliga och sanna våra egna. Att söva sitt barn för första gången är en omskakande upplevelse för det flesta. Och den blir inte bättre för att vi skuldbelägger den med en lång detaljerad redogörelse för hur vi sövde Noel varje dag i sex veckors tid och att vi fortsatt söva honom inför varje magnetrötgen var tredje månad. Här ser jag två alternativ. Det första är att helt enkelt lyssna och önska lycka till. Vill du bidra mer så berätta att du har erfarenhet och ge ett hanterbart tips av typen. Se till att få veta i förväg hur det kommer gå till så att du om barnet är gammalt nog kan förbereda hen på vad som ska hända. Eller om det är ett litet barn så du vet vad som kommer ske så du kan vara lugn och trygg i det. Och jag måste skriva det, jag vet att du fattar det men lämna eventuella dåliga erfarenheter dithän. Skräckhistorier är ofta bra historier men spara den till ett annat tillfälle. Många är rädda för att säga nått över huvud taget och därför måste vi vara rädda om dom som faktiskt gör det. Det finns så klart fler saker att tänka på, hör gärna av er med era erfarenheter. Det verkar nästan som att sommaren har anlänt, låt oss hoppas att juni blir snöfri.

//Fredrik