Ärofullt och pirrigt

Vill börja med att tacka för förtroendet att få blogga. Uppdraget känns både ärofullt och pirrigt. Som gästbloggare kommer jag skriva om sorgen, om tillbakablickar på livet med barncancer och om livet vi lever nu.

Under Noras hårda kamp kände jag ett stort behov av andras berättelser som ett sätt att försöka förstå det omöjliga. Att man kan förlora sitt barn och överleva. Det som tedde sig så omöjligt att framtiden tog slut vid begravningen och övergick i ett kompakt, svart mörker. Det första sorgeåret har passerat och jag har överlevt. Ibland säger man att tiden läker. Jag tror inte att tid kan läka. Men tiden gör att jag sakta lär jag mig leva ett nytt liv. Lär känna mitt nya jag och ger mig tillit till att det kommer gå.

Det omöjliga. 

/Lena Forsaeus