Att fira livet

Dagen jag fick min cancerdiagnos rullar runt hörnet och jag tänker alltid att det ska bli enklare för varje år som går. Men vid det här laget tror jag inte att det är så det funkar, och det kanske till och med är en bra grej.

Den 20 december markerar 4 år sedan jag fick min cancerdiagnos: Non hodgkins t-cellslymfom. Jag kommer så tydligt ihåg den dagen. Jag hade varit iväg sedan tidig morgon med mina vänner, med 39 graders feber i och för sig, men så hade de ju varit de senaste 10 dagarna. Jag hade också haft en knuta på halsen i lite mer än en månad, men det gjorde inte ont och alla tester jag hade gjort visade ju att jag var i toppform. Jag menar, jag tränade konståkning 4 gånger i veckan, så varför skulle jag oroa mig? 

Jag hinner knappt gå upp till mitt rum innan mamma kommer in “de ringde från sjukhuset och vi måste komma in nu på en gång”. Jag frågar varför men får inget svar, mamma vet inte.

Vi kommer fram, jag går in i hissen och lägger direkt märke till bokstäverna som lyser på hissknappen: Avd 64, ONKOLOGI. “Det där har med cancer att göra” säger jag och mamma svarar "nejdå det kan vara nåt annat”. Det är den sista konversationen jag och mamma har innan min värld rasar samman.

Att vara tonåring är tufft. Att vara tonåring och få en cancerdiagnos är obeskrivligt. När jag tänker tillbaka på tiden under behandlingen, som för mig kom att vara 2 år, är obeskrivligt mitt val av ord. När jag bestämde mig för att jag ville skriva detta inlägg visste jag direkt att obeskrivligt inte skulle duga och ärligt talat ville jag inte skriva om tiden under cancern, utan tiden efter. Hur bygger man upp sin värld igen efter att den rasat samman?

Att gå från att vara en helt vanlig tonåring till att få veta att man kanske kommer dö, till att bli sig själv igen är traumatiskt. Jag fattade inte det och jag fattade därför inte heller varför jag varje gång när jag yttrade meningen “jag har haft cancer” började storböla. Jag kunde verkligen för mitt liv inte förstå varför, och det blev alltid extremt stelt när jag efter att ha bytt tre meningar med någon fick den reaktionen. Folk blev antingen obekväma eller förvirrade och jag likaså. Alla förstår att cancer är en hemsk grej, men ändå kände jag att det fanns en förväntan från omvärlden på att jag skulle vara okej igen liksom sådär på direkten; ”Nu är det ju över så det är väl inget att vara ledsen över? Det är väl bara att fortsätta som ingenting hänt, du mår ju bra igen?

Det tog mig lång tid att förstå att det är jag som bestämmer. Det var jag som hade cancer och därför är det jag, och bara jag, som får lov att bestämma hur jag faktiskt känner. En stor del av min bearbetning var därför att sörja personen jag var innan cancern. För oavsett hur mycket jag hade försökt att få allting att gå tillbaka till hur det var innan, fanns den gamla versionen av mig inte kvar. Allt eftersom jag började acceptera mitt nya jag, förstod jag hur positivt det faktiskt var. Jag må ha blivit ofrivilligt förändrad men den nya Indra hade något som den gamla inte hade; en enorm styrka.

Ibland händer det att jag får frågan vad jag missade på grund av behandlingen. I det stora hela tror jag att Covid19 gjorde att det faktiskt inte kändes av lika mycket. Jag kunde inte gå till skolan eller umgås ordentligt, vilket mina vänner inte heller kunde. Men när jag tänker på att jag spenderade min 18 års dag under cellgiftsbehandling blir jag ledsen. Att fylla 18 år är en så viktig milstolpe, något alla mina vänner fick fira ordentligt, själv kommer jag knappt ihåg det.

På grund av behandlingen blev jag också tvungen att gå ett extra år på gymnasiet. Skolan hade under hela behandlingsperioden varit väldigt förstående och lät mig ta studenten med min klass, något som var väldigt viktigt för mig. Men i slutet av dagen bestod ändå rädslan av att bli lämnad kvar. När jag med tiden förstod att valen efter gymnasiet är många och att de flesta faktiskt inte börjar plugga på en gång kändes det inte längre lika jobbigt och stressen försvann. När jag ser tillbaka på det tror jag till och med att det var till min förde. Jag behövde ett extra år för att återhämta mig och få tillbaka styrkan.

Jag hade sedan långt tillbaka drömt om att flytta utomlands och med min nyfunna styrka kände jag äntligen att jag kunde ta steget. Under behandlingen kändes tanken om att få gå på universitet långt borta, men äntligen fick jag påbörja min treåriga kandidatexamen i business administration på International University of Monaco. Cancern var en svår period i mitt liv, men samtidigt är jag i skrivande stund inte säker på att jag hade suttit här i Monaco om det inte hänt. Jag väljer att se på det så istället. Oavsett vad som händer kommer jag alltid att kunna hitta det vackra. Det är tankesättet jag hade från sekunden jag fick diagnosen och det är tankesättet jag kommer att ha livet ut.

Idag är jag 21 år gammal och mitt val av ord är fortfarande obeskrivligt. Men den här gången i följd av tacksam. Jag är obeskrivligt tacksam för att jag får sitta här idag och säga att jag mår bra. Jag är obeskrivligt tacksam för de fantastiska läkare och sjuksköterskor som jag fick träffa på avdelning 64 i Lund. Jag är obeskrivligt tacksam för min familj och vänner som fanns där för mig och jag är obeskrivligt tacksam för att jag lever.

Den 20 december kommer alltid att väcka mycket känslor för mig, men jag ser det inte längre som något negativt. Jag tillåter mig själv att känna allt det som den tjugonde släpar med sig, men att också på denna dag omge mig med människor jag älskar och ställa till med fest. Om jag får uppmana till något är det just för dig som går igenom eller gått igenom det som jag har att göra samma med ditt datum; för vad är mer fantastiskt att fira än livet :)

Styrkekramar från Indra Estelle