Att känna sig annorlunda betyder inte att en är det
Häromdagen var jag på kvällskurs i Hjärtlungräddning av barn. Det var en kurs som arrangerades via min dotters förskola och trots allt så anmälde jag mig.
Jag känner mig alltid som en alien bland dessa välbalanserade välartade mammor och pappor. De ser alla ut som A-människor med äppelkinder och färgglada mönstrade strumpor. De pratar med varandra direkt de sätter sig; Var bor du, hur många barn, är du härifrån, vad jobbar du med, åh, ah, ja! De reser två gånger om året och funderar på att bygga pool. De har alla – alla! – mönstrade strumpor. Åh, ah, ja!
Jag pratar också men vet aldrig vad jag ska säga. Eller det vet jag visst, jag säger som alla andra förstås, åh, ah, ja! Och så nickar jag och ler. En dotter har jag. Hon är fyra. Åh ah ja! Minsann. Vi ska rädda gummidockor i barnstorlek från kvävningsdöden och kursen är mycket bra. Redan i början talar kursledaren om att vi ska fika efter första genomgången och jag tänker att det här kan funka. Jag gillar fika. Jag ogillar annars föräldragrupper.
Människor jag inte valt själv att prata med och alltid i miljöer anpassade för små barn. Det brukar betyda att man måste ta av sig skorna och därmed förlora viss värdighet och sitta på små ministolar och få ont i rumpan. På öppna förskolan till exempel. Fy sjutton vad jag hatade allt där. Jag satt där med mina omönstrade strumpor och mitt döda barn och mitt levande barn och försökte att inte jonglera med dem där och då.
Jag minns ett tillfälle när en mamma med Hello Kitty-strumpor mycket stolt berättade om ett kruppanfall som fått dem att ligga inne i tre dagar. – Åh ah nej! Sa alla chockerat och vällustigt och jag skrumpnade ihop i mitt hörn och tänkte: vad fan vet du om att ligga på sjukhus med sjuka barn?
När jag gick därifrån kände jag mig mer ensam än någonsin. Sedan dess brukar jag undvika sådana miljöer i den mån det är möjligt. Tidigare samma dag som HLR-kursen hade jag suttit på ett jobbmöte. Det var idel kända ansikten och ett bra möte. Efteråt hände det sig så att jag åt lunch ihop med en av mötesdeltagarna, en kvinna jag aldrig pratat ordentligt med. Till kaffet fick jag höra en historia om en död syster. Aldrig hade jag tänkt att hon kunde vara drabbad av barncancer på samma sätt som jag. Hon såg ju helt normal ut! På massor av möten hade hon agerat helt normalt!
Om jag träffat henne på Öppna förskolan hade hon förmodligen haft Happy socks på sig och retat upp mig på något sätt. På en promenad i skogen i vintras sa en vän till mig att ”alla har sitt”. Där och då utvecklade hon det inte men några veckor senare fick jag höra hennes historia. Hon som minsann också såg helt normal ut! Så satt jag då där på min lilla stol och tittade mig runt på levande föräldrar, gummidockor och mitt döda barn som alltid är med mig. "Alla har ju sitt"- ekade min väns ord i mig.
- Vad vet jag vad de här människorna har gått igenom? Tänkte jag. Och vad spelar det för roll? En kvinna i leopardmönstrade strumpor teamade upp med mig och vi räddade gummibarn från kvävningsdöden och vi skrattade oss fram. Jag skrattade så jag kissade på mig. Sedan fikade vi och sedan räddade vi några andra gummibarn med hjälp av heimlichmanövern.
Efter fikat på HLR-kursen strömmade berättelserna till. Föräldrar i strumplästen på ministolar berättade om barn som nästan dött av kvävning, någon som fått åka akut till sjukhuset, någon som inte sett att barnet ätit en skumtomte som fastnat i gommen och glidit ner i halsen. Paniken! Åh, ah, herregud! Jag tänkte inte längre: vad fan vet du om att åka in akut? Jag tänkte att jag inte är ensam om att desperat vilja skydda och rädda mina barn. Jag tänkte att jag är precis som alla andra.
//Charlotte Wallin