Att planera framåt

När allt kraschar och du måste släppa allt. Du kan inte ens planera morgondagen utan ska istället flytta in på ett sjukhus fyra dagar i stöten. Aldrig vara säker på att få åka hem eller om biverkningarna ska slå ut ditt barn så att ni måste stanna. Du ska se ditt barn genomlida ett helvete och hela tiden bryta ned henne för att inte leukemin ska ta fäste. Bryta ned, i två och ett halvt år bröt vi ned.

Vi skalade bort allt vi inte mäktade med för att hålla ihop. Vi slutade planera. Vi fokuserade på att ta oss igenom dag för dag. Vi har en massa fina minnen från denna tid men det mesta skedde spontant. Ingen planering än den ständiga planeringen av cytostatika som skulle intas, inläggningar på sjukhus och alla dessa matlådor. Vi reste knappt till mina föräldrar i Norrland, ville hålla oss nära sjukhuset ifall Cornelia behövde läggas in.

Så kommer en dag då det är meningen att familjen ska återgå till livet innan. Med planer, resor och middagar. Utan oro. Och planera framåt. Det är obegripligt svårt.

Det har gått väldigt trögt för oss. Vi har inte åkt norrut särskilt många fler gånger. Jag vågar inte planera sommarsemestern. Jag vågar inte boka en stuga i fjällen. Det är inte något vi bara säger, vi har oerhört svårt att komma till skott. Besvikelsen över när något ställs in är inte i relation till vad som hänt.

Nu är porten ute. Cornelia har berättat för sina kompisar på skolan med hennes ord som sin operation och lite om det hon minns från när hon var sjuk. Porten ligger i en burk. Vi har bokat en semester. Tid för familjen. Tid att vara. Planerad oplanerad tid. Det är stort och jag funderar på om vi ska planera några fler helger under våren då vi faktiskt ska våga boka upplevelser.

Vi ska börja planera och blicka framåt.

/Malina, Cornelias mamma