Att vara pappa i modern tid.

För länge sedan. Här kommer ett inlägg som handlar tiden innan allt startade. Och ja, jag vet att det inte är synd om mig. Man ska såklart inte kategorisera människor, men... Som vit heterosexuell man i norra europa med fru och två barn är jag inte direkt förtryckt, jag vet det. Men ändå, detta är min upplevelse.

Husförhöret

Det närmar sig jul och jag slås över att det är så fint hemma. Emmelie har pyntat och fixat de senaste månaderna så allt är tipptopp. Det luktar nybakat i köket, golven är nystädade och vi har utan att erkänna det för oss själva eller varandra klätt upp oss. Vi är redo, redo för husförhöret. Ja, min fur har givetvis förklarat för mig att det inte alls rör sig om ett husförhör utan att det bara är så att Landstinget i Västerbotten har som regel att besöka nyblivna föräldrar som lämnat BB tidigt i deras hem.

Förresten, ägna det en liten tanke. Det kommer alltså hem en barnmorska till ALLA föräldrar som inte stannat så länge på BB bara för att kolla att allt står rätt till. Säg vad ni vill men vårt land är fantastiskt. Hur som helst googlar jag för säkerhets skull ”husförhör” och ”katekesen”, better safe then sorry. Så nu står vi då där med vårt lilla barn i famnen och tar emot denna av Landstinget utsända välgörare. Här händer det något. Oklart om det bara är i mitt huvud eller om detta även händer verkligheten, där alla ni andra bor. Jag blir helt åsidosatt.

Jo, visst hälsar damen i fråga men det är också allt. Jag är om något bara ett hinder för att snabbt ta sig genom dörröppningen. Vi rör oss genom hallen in i vardagsrummet, eller loungen som vi kallar det. Vårt hus är så perfekt vid denna tidpunkt att vi inte ens har tv i vardagsrummet. Allt för att bara kunna umgås. Vi sätter oss i soffan, jag serverar kaffe och förevisar all nybakt kaffebröd som finns att tillgå. Inte ens detta bryter igen om det grundmurade intresset som Gun har för Emmelie och vårt barn. hur vet jag då att damen i fråga hette Gun? Det vet jag inte alls, jag har glömt vad hon hette. Inte av ointresse utan av den enkla anledningen att inte är särskilt bra på att lägga namn på minnet. Gun som utstrålar värme och kompetens, det skall sägas till hennes försvar, är ful av frågor, sover han, hur går amningen, hur känns det nu att ha ett eget barn? Inte en enda fråga är riktad det minsta åt mitt håll. Jag vet och förstår att amning är ett sånt ämne som mest innefattar mamman och barnet men ändå, vi är ju två om det här. Jag gör ett par försök att bryta mig in i samtalet men utan resultat. Efter ett tag ger jag upp, tar en nybakt alldeles utsökt bulle, stoppar munnen full och lutar mig tillbaka i soffan. Det här är helt enkelt inte min show. Det är då det händer. Samtalet som jag nu betraktar från utsidan har glidit in på vad man gör när barnet är ledsen.

Jag hummar med och drömmer mig bort till andra viktiga saker som om Jimmie Ericsson kommer att tre mål igen under en och samma match redan denna säsong. Det var nämligen vad som hände när Alex var nyfödd och jag och min son låg på BB och lyssnade på vår första hockeymatch ihop på radion.

– För du hjälper väl till?

Va, frågan är ställd direkt till mig. Jag är ytterst nära att svara att om bara Jimmie får lite mer tid i PP så finns chansen helt klart. En förutspåelse om för övrigt skulle visa sig vara fel, det blev inget mer hattrick det året. Gun ser förmodligen min förvirring i mitt förvånade ansiktsuttryck så hon bestämmer sig för att hjälpa mig på traven.

– Jo, för det är ju så förstår du att ibland kan en mans mörka röst fungera lugnande på små barn. Så om man håller barnet mot bröstet och talar lugnande så är det inte alls ovanligt att barnet till ock med somnar. Jag är förvirrad tror hon verkligen att jag inte hjälper till? Tror hon att jag aldrig burit omkring på min son och pratat med honom? Hur tror hon då Alex kan veta så mycket om det förträffliga med att alltid spela sig ur egen zon istället för att slå icing? Eller varför man aldrig ska överväga någon av Yamahas ”snöskotrar”. Ja, ni vet varför citationstecknen är där. Hon måste skoja. Men å andra sidan ger detta mig en väg in. Så jag säger

– Ja det, men så har vi ju också plånboken.

Reaktionen blir inte alls det jag tänkt mig, den uteblir helt. Allt jag får tillbaka är två ögon som mest uttrycker medlidande och informationen. Du fattar väll att du inte kan köpa ditt barns kärlek?

Jag försöker mig på mitt mest avväpnande leende och det hjälper inte alls. Gun har helt enkelt gett upp. Hon vänder sig mor min fru igen ler lite överslätande suckar och går vidare i husförhöret. Kvar sitter jag. Nu ger jag upp och säger:

– Jag hämtar lite varmt kaffe.

Väl inne i köket gör jag ny plan. Den består av hel och komplett reträtt. Jag fattar, detta är inte för mig och min fru gör ett så bra jobb så vi får förmodligen behålla barnet. Allt jag behöver göra nu är att hålla mig undan. Det är bara att låta min fru ro detta skepp iland. Jag stannar i köket så länge jag vågar och lyckas tajma min återkomst till vardagsrummet i samtidigt som de två kvinnorna som nu nått totalt samförstånd reser sig upp. Gun är klar med sitt besök. Påväg ut genom hallen hinner Emmelie visa barnkammaren med sin ovala spjälsäng och sin mobil i trä hägnade ovanför. Ett rum som Gun verkar uppskatta, vi är på upploppet, jag kan ana mållinjen. Jag håller mig i bakgrunden, hummar med och ler. Så är vi äntligen där, det är dax att säga adjö. Gun står i dörröppningen och tittar mig i ögonen för andra gången och säger:

– Och är det nu någonting ni undrar över, vad som helst så tveka inte att ringa oss. Vi finns till för er och ert barns skull. Mitt svar kommer blixtsnabbt och helt utan eftertanke. Jag står helt enkelt inte ut, jag håller på att explodera. Det blir helt enkelt för mycket, vårt fina hus, vår fina lilla familj, min fantastiska fru, doften av nybakad och den stundande julen så jag säger:

– Då ringer vi när han blir femton då och börja springa på stan på kvällarna. Gun tittar på mig igen med dom där ögonen som med medlidande säger, stackars lille förvirrade man du har ju inte fattat någonting, och säger:

– Nej, då ska du inte ringa till oss, det finns anda som tar hand om det då.

Ridå.

Vi klickade aldrig Gun och jag.

Jag gissar att det någonstans i hennes papper står  något i stil med; ” Det här ska nog gå bra, hon verkade rejäl den där Emmelie. Hon kan nog ta hand om dom där två och styra upp det på ett riktigt bra sätt.”

Om du Gun, mot förmodan läser detta vill jag ändå tacka dig för ditt besök hos oss. Det lärde mig om inte annat att det gäller att vara på tå nu när man blivit pappa. Dessutom är det fantastiskt vad vår sjukvård gör för oss och våra barn. Jag fattade det inte då men nu förstår jag vad Gun och alla andra gör för oss.

Sommaren närmar sig med stormsteg och jag förbereder mig för en alldeles egna "Frexit"...