Barncancerdrabbade behöver hårdrock

Jag började svettas av förhoppning. - Mustasch, sa jag och tittade bedjande på honom. - Varför inte, sa han, som hette Tommy. Ralf är säkert inte omöjlig. Där kom det magiska ordet. - Jag älskar Ralf, sa jag och höll andan. Han tittade roat på mig. Jag, en liten dam på ett kontor, inbillningsförälskad i en känd hårdrockskille. Men hur skulle han kunna veta hur svart jag är inuti?

Låt mig förklara. Det finns ingen som älskat Modern Talking som jag. Tills jag lärde känna barncancern.

- Du är väldigt arg, sa en medmänniska till mig för några veckor sedan.

Det är sant och att den enda som kan få mig att nå dit där ilskan bor är Ralf Gyllenhammar i hårdrocksbandet Mustasch. Men det började inte med Mustasch utan med Hammerfall och låten Any means necessary, en låt med ett mycket passande namn för den situation vi som drabbas av barncancer, på olika sätt, hamnat i.

Hur många av er har varit i parkeringshuset under Astrid Lindgrens Barnsjukhus? För er som inte varit där kan jag berätta att det är fyra våningar neråt i marken och man kör runt runt och ner och ner för att hitta plats. Det är ett mycket trångt garage, men till höger om utgångsdörrarna på varje plan finns en plats bredare än alla andra. Jag försökte aldrig parkera på annan plats. Behövde inte eftersom vi aldrig var utanför sjukhuset dagtid. Det var först runt sju på kvällen när den cancersjuke sonen äntligen somnat som vi tittade på varandra och upptäckte att vi var hungriga.

Har vi ätit idag? Har vi något att äta?

Någon fick åka och handla, oftast jag. Det var ett förtvivlat försök att låtsas att allt var normalt när jag gick runt på Prisextra och tittade på chipspåsar. Varje gång jag kom tillbaka till sjukhuset så körde jag alltför fort ner i parkeringshusets spiral. Jag körde direkt ner till plan 1 för där visste jag att den extra stora platsen var ledig.

Och jag var så förtvivlad. Jag ville inte vara där. Jag ville inte vara någonstans. Hammerfalls låt Any means necessary var den enda låt jag lyssnade på under den tiden. Högt, argt och desperat. Runt runt ner ner, längst ner i parkeringshuset under barnsjukhuset. Kväll efter kväll.

När kistan med vår son var hämtad satt vi tillsammans i soffan och lyssnade på Halo med Beyonce. Men det var sista gången.

Hur man överlever svåra saker som barncancer vet jag inte egentligen, men hårdrock hjälper åtminstone litegrann. För mig är det Ralf som hjälper. Han sjunger onda saker med skoningslös röst. Jag vet en mamma som plötsligt började lyssna på Rammstein. Jag misstänker att hon också är väldigt arg.

Vi är förstås många som genom barncancern upptäckt hårdrocken. Barncancerdrabbade behöver hårdrock. Kanske Tommy Karlsson fattat det. Han dök upp före jul på Stockholmsföreningens kansli och ville ha bössor till en insamling. Han visade sig vara initiativtagaren till Tribute to Youth, ett hårdrocksprojekt till förmån för Barncancerfonden. Tommy tyckte att det var dags att visa att även hårdrockare kan göra en insats för barnen. Jag kommer förstås att vara där. 

/Charlotte

PS. Ralf, om du läser det här: Var inte omöjlig - kom förbi en sväng! Jag väntar på dig.