En Barretstown-superpärla som minne

Min älskade lille kämpe är i Barretstown på läger tillsammans med andra som drabbats av cancer. Han åkte i fredags. Jag är både ledsen och glad – ett tillstånd jag har befunnit mig i under nästan tre års tid.

Historien som jag känner till den är följande: skådespelaren Paul Newman fick syn på ett slott vid Barretstown och hade en vision om att barn kunde få uppleva äventyr där. Det finns flera läger för cancerdrabbade barn i olika åldrar, drabbades syskon och för familjer som mist ett barn i cancer.

Redan under behandlingsåret 2013 fick vi höra talas om Barretstown. Vår förstfödde blev erbjuden att söka men totalvägrade. Vår sjukling fick däremot något drömmande i blicken och sa något om att han ville åka. Vi föreslog att han skulle kunna söka året efter behandlingen var avklarad, något som aldrig blev av just då – kanske för att han fortfarande var för trött. I år sökte han. Vi sa att han inte skulle hoppas för mycket men att vi skulle invänta svar. Han blev antagen! Lyckan stod högt i tak när beskedet kom.

Barncancerfonden står för reskostnader för ett par handfullar barn från Sverige varje år i olika åldersgrupp, och sonen befinner sig mellan åldrarna 7 och 13.

Vår region (Skåne) hade turen att få fem platser i hans åldersgrupp i år, och en av dem fick då vår hjälte. Han var så stolt och glad när han fick hem sin T-shirt som han skulle ha på avresedagen – här ovan syns han med den på. Han provade på att resa med flyg för allra första gången tidigare i sommar, och det gick bra.

Inför avresan var han mycket nervös, men jag pratade honom igenom den och berättade vad som kan hända under en flygning – turbulens och andra oväntade saker som i regel är helt ofarliga. Chokladmuffins och juice var ett populärt sätt att fördriva tiden.

När det var dags att gå ner för landning tyckte han om att flyga, och hemresan var inget problem alls, även om han gärna ville sitta bredvid mig då också. Syftet med lägret är att ge drabbade barn chansen att träffa andra i liknande situation, att få och anta utmaningar och att växa i dem. Han kommer att få rida, klättra och paddla kanot – eller ägna sig åt skapande verksamhet. Vi har kunnat samla fyra av fem barn som blev antagna för en inledande träff, så han vet vilka de är och känner sig trygg med dem.

Den värsta utmaningen för oss föräldrar är att vi inte får ha kontakt med våra barn på en vecka. För den som undrar över varför det gör så ont: när man har suttit vid ditt svårt sjuka barns sida, oavsett hur länge du har suttit där, skapas det starka band. Man har gått igenom så mycket att man förstår varandra på ett sätt som ingen annan gör. Och trots att vi vet att han kommer att ha det bra och få uppleva ett äventyr, så är det ändå väldigt tomt. Det är ingen som kvittrar vid frukostbordet om dataspel, batchfiler och gamingtangentbord.

Jag har lämnat min hjälte nedsövd 33 gånger utan att veta i vilket skick jag skulle få tillbaka honom, men jag anade inte att det skulle vara så svårt att säga hej då på en flygplats. Det är sällan jag kan styra mina tårar; de kommer om de kommer. Hjälten själv gav mig förmaningar om att ta hand om marsvinen, katterna och valpen. De är säkra i min vård – krukväxter är en helt annan historia. Sonen ville ha en Barretstown-superpärla som minne av det äventyr han just nu upplever, och det ska han få också. Den är tillverkad och väntar på hans ankomst.

Mitt i saknaden och tomheten hoppas jag att jag får tillbaka en son som har haft en fantastisk vecka. Det är han och alla andra som kämpar och kämpat väl värda.

//Kristina Runyeon-Odeberg