Bölfest

Varifrån kommer behovet av att hålla bölfest när jag är tvungen att berätta vår familjs historia?

Efter att i början ha tröstat många, har jag nu kommit till stadiet där jag tycker att det bara är ett pinsamt fenomen. Bölfesterna handlar nämligen alldeles för ofta om att det är synd om den som får höra historien, inte om någon slags empati. Vid det här laget har jag tappat räkningen – förutom att jag nyligen utsattes för, ja, du gissade rätt, kära läsare, en bölfest för mycket.

Jag har inte tid att tycka synd om många, allra minst mig själv. Det tar vardagens ofrivilliga projektledarroll effektivt hand om, och det är jag tacksam för. Uttrycket "att tycka synd om" är för övrigt något jag har avskytt länge; det innebär inget konstruktivt. Familjen har varit igenom vad den har varit igenom; det har gått bra på många sätt, trots allt. Vi tar de nya utmaningarna som de kommer, men för varje gång jag konfronteras med en bölfest blir jag bara tröttare och tröttare.

I morse hade jag förmånen att vandra långsamt genom en öppen labyrint och lämna vardagsfunderingarna en stund. Det fina med en öppen labyrint är att man aldrig är långt från målet, även om man faktiskt kan vara på väg från det – och plötsligt är det nära igen. Precis som livet kan vara, med andra ord.

Jag fick i samband med vandringen uppleva glädjen över flera kända ansikten, bland andra en f.d. lärare som jag inte sett sedan 2013.

Han frågade försiktigt, taktiskt: "Hur är det – är det bra?"

Jag visste direkt vad han menade. Jag svarade: "Det är skräp, men det är bra under omständigheterna. Det allra viktigaste är bra."

Han såg lättad ut. Jag kände mig lättad, därför att jag visste att han tålde att höra den raka historien. Han var medveten om att allt var långt ifrån som det skulle vara – redan innan sonen fick sin diagnos.

'Varje gång jag träffar en ny person, oavsett vad rollen är, och jag måste (jag vill oftast inte!) säga något om sonen så får jag ladda mig med extra styrka. Jag vet nämligen inte hur personen kommer att reagera. Inleder personen en bölfest, får jag ångest. Ångest därför att jag inte har någon som helst anledning att trösta en främling för att vår familj har tagit sig igenom något svårt, och ångest därför att jag blir avbruten mitt i och får byta fokus till mottagarens tycka-synd-om-tirad istället.

Det är faktiskt påfrestande nog som det är att hålla min egen professionalitet i vissa lägen. När jag måste berätta något brukar jag använda den officiella versionen: att sonen har en förvärvad hjärnskada, vilket är hans diagnos idag. Jag ser då på blicken att mottagaren förmodligen undrar om jag har tappat honom i golvet, misshandlat honom eller på annat sätt varit en misslyckad förälder.

Jag får också konstiga frågor: "Är det medfött?" "Nej," säger jag, "skadan är orsakad av sjukdom eller vård." Till det brukar ingen ha någon kommentar – tack och lov. Oftast tål ingen att höra något annat än "Bra!" som svar på frågan: "Hur är det?"

Tänk om vi kunde vara så osjälviska att vi vore beredda på att svaret kanske är: "Det är skräp, men det går." Eller rent av: "Det är för #&%!"

Det här fenomenet att vara tvungen att svara "Bra!" när det inte är så bra ställer till problem. Jag vill inte skriva alla på näsan, men jag orkar inte mörka för mycket heller om jag har en dålig dag.

Härom veckan ringde en försäljare, en trevlig man som säljer klimatneutrala produkter som vi kan få levererade hem till dörren. Jag hade precis då fått ett uselt besked som jag i stunden var ledsen för. Trots det sa jag bara att det var bra och att vi inte behövde något just nu. Kunde han möjligen ringa om ett par månader?

Ibland måste jag också ta den lättaste vägen ut. Jag orkade nämligen inte kallprata med honom i det läget. Om jag så bara når en enda bölfestare som kan fundera över sitt agerande så har det här inlägget varit värt det.

Jag säger så här: du som bölfestar för att det är så jobbigt att höra på andras historier, tänk efter före. Det är tillåtet att reagera, men det mest professionella är faktiskt att vänta tills personen har gått.

Det är också stor skillnad på att gråta inför någon och gråta med någon. Att gråta med någon kan absolut vara okej. Att gråta inför någon enbart därför att du tycker det är jobbigt att höra på är aldrig någonsin acceptabelt.

//Kristina Runyeon-Odeberg

Bild: Wikimedia Commons, fotograf okänd