Ett brev

Här kommer ett brev jag delvis önskade att jag hade kunnat läsa på dagen D som i diagnos – konceptet, men inte innehållet, är lånat.

”Kära cancermamma!

När du läser det här har hela din värld rasat. En av de personer du älskar mest i hela världen är sjuk, svårt sjuk, och du har en tuff period framför dig. I kväll har du en spelning som du inte ställer in; du tar i från tårna och spelar för din son. Du spelar ett musikstycke som kommer att betyda oerhört mycket för dig just därför att du spelar det den här dagen – och de som hör det blir väldigt berörda.

Första natten kommer du inte kunna sova. Under de veckor som följer kommer du att gråta så mycket så att det översta hudlagret i ditt ansikte kommer att torka ut och falla av. Det är faktiskt lika bra att du går och köper extrafet fuktkräm nu, för du kommer att behöva den.

Snart kommer du bli tvingad att lämna din son på ett operationsbord för att inte veta i vilket skick du får tillbaka honom, om alls. Du tror aldrig att du kommer klara av det, men det kommer att gå. Du får så småningom reda på att operationen, som var en stor framgång, har lyckats få bort en högaggressiv tumör som kommer kräva strålning och cellgifter, och du förtvivlas – igen. Men du kämpar vidare, för du har inga alternativ.

Strålbehandlingen blir en prövning, för din son kommer att behöva sövas under nästan alla behandlingar, delvis därför att ingen gett honom illamåendemedicin i tid eller sagt till att han behöver den i förväg. (Och hur skulle du ha kunnat lista ut det, förresten?) Han kommer att bli mycket trött och svag. Han ser så bräcklig ut där han ligger och sover utan hår. Du kommer att få ta emot många sparkar och slag, trots att det enda du gör är att försöka ge honom mat så att han inte tappar för mycket i vikt av alla sina matuppehåll på grund av narkosen. Du tror aldrig att du kommer orka igenom nattvaken, men strålningstiden når sitt slut på i princip utsatt tid.

Under cellgiftstiden kommer din son att säga orden ingen förälder vill höra: ”Mamma, jag orkar inte kämpa mer.” Men du kommer att ha en god själavårdare vid din sida som håller om dig när du gråter och tröstar dig. Du tror inte att du någonsin kommer att orka ta dig genom dagen, men det gör du. Den kvällen har du en spelning när du än en gång spelar för din son. Musikens läkande kraft är inte bara inbillning, för sonen kommer slå upp sina vackra blå ögon nästa morgon och säga: ”Mamma, jag tror jag kommer att klara mig.” Och det kommer du också att göra.

Din son kommer tidvis att se ut som om han är 85, fastän han bara är nio år gammal, och du kommer att kämpa för att lägga på honom några hekto medan han återhämtar sig precis så mycket att han kan få nästa kur – för att sedan tappa aptiten och vägra äta igen. Du tror aldrig att han kommer att överleva på de pyttebitar han sätter i sig, men det gör han, trots att han rasar i vikt, och du fortsätter att kämpa vid hans sida.

Du bekymrar dig för din förstfödde, tonåringen som inte vill vara på sjukhuset. Honom träffar du i perioder bara varannan kväll, och ni drar inte jämnt speciellt ofta under den här extra svåra tiden. Men om två år kommer ni att kunna skratta och ha roligt tillsammans, för han växer på de här åren upp till en fantastisk ung man med ett sinne för humor som du kommer att uppskatta mycket. Jag lovar. Du tror mig inte nu, men vänta bara.

Du hör om andra par som skiljer sig under behandlingen eller strax efter, och du oroar dig för att ditt äktenskap inte kommer att hålla, men det gör det. För du och din man kompletterar varandra. Du ”tänker baklänges” – du vet vad som behöver göras för att komma iväg snabbt, och du packar en väska i rekordfart. Din äkta hälft däremot är bra på att hålla reda på tider och vara nära. Så sonen får precis vad han behöver när han behöver det.

En del av de vänner du trodde du hade kommer att till synes ignorera dig – det gör de av rädsla. Men du kommer att träffa nya vänner genom det som hänt, och många vänner kommer att stanna kvar, så du kommer att klara dig igenom det också. Du kommer att ha människor som månar om dig på olika sätt genom att höra av sig, lyssna, göra saker, krama om dig och be, och allt det bär dig genom det svåra.

Du kommer att behöva kämpa för din son även efter behandlingen. Men det kommer du att klara, för kärleken till honom och hoppet ger dig en enorm drivkraft. Din envishet kommer faktiskt att vara en stor tillgång, även om du inte tror att det är så just nu.

Om exakt två och ett halvt år kommer din son fortfarande vara vid liv, visserligen förändrad av det han har gått igenom, men tumörfri. Det vet du inte nu – han kan dö så många gånger på vägen, och det är därför du gråter. Du har bara ett sätt att uttrycka din oro just nu.

Så jag säger det här till dig: Låt tårarna rinna om det lättar. Det är bara de som vill trösta sig själva som säger ”Känn inte så”. Krama din son och alla andra som står dig nära. Det ger dig styrka, nu och under resten av livet – det som du inte visste om det skulle finnas där och då. Men just nu finns det, och du kommer att finna glädje i det nuet.”

//Kristina Runyeon-Odeberg