Brev till andra sidan

Claudia, kommer du ihåg den där dagen i februari, fyra dagar innan din fjortonårsdag? När du fick veta att du inte skulle bli femton. Minns du smärtan, och att du först inte riktigt kunde ta in beskedet? Jag tror inte att jag har berättat det, men jag gick ut till doktorn i korridoren och bad honom komma tillbaka, när jag förstod att du inte förstod. Det kändes som en lika vidrig som nödvändig handling. Och förmodligen kände han likadant.   

Coco, jag försöker att inte ångra någonting, gjort är gjort och ånger väcker bara ångest. Men visst tänker jag på att du ärvde min sjukdom. Självklart önskar jag att det var du som skrev till mig, och inte tvärtom. Det vet jag att du vet. Men jag vet inte om det är rimligt att be om förlåtelse för att jag gav dig liv, och arvet för en för tidig död. Men alltså, förlåt.

Tiger, minns du att vi två dagar innan beskedet byggde vårt första och sista lego tillsammans? Det var din födelsedagspresent till mig. Vi byggde Mando och Grogu. Ett legobygge lika bräckligt som mitt framtida liv. Jag tänker tillbaka på alla de dygn vi spenderade tillsammans på sjukhuset. Vi hade det ofta ganska bra, åtminstone minns jag det så nu i efterhand. Vi var alltid trygga. Jag tror vi älskade att vara där lika mycket som vi hatade cancer. Eller nä, kärlek är starkare än hat.

Natalia, du ska veta att jag är väldigt tacksam för de fjorton år som jag fick med dig. Jag har tänkt mycket på i vilken ålder det är värst att förlora sitt barn. Det kanske låter som en märklig frågeställning, och jag kommer ändå inte fram till något svar. Det är nog lika vidrigt för oss alla. Liksom det är vidrigt för alla andra som älskar dig. Du vet väl att du är oändligt saknad? Inte bara av mig, mamma och Bima. Du hann påverka många fler. Men det visste du säkert. Du brukade vara cool med sånt: ”ja pappa, jag vet”, hör jag dig viska. Jag vet att du lever vidare i fler än mig. Och det gör det lite lättare att leva. Men det gör inte saknaden mindre.

Cludd, vet du att du har vänner som messar och besöker dig dagligen? Nu orkar du ta emot ständiga besök. Och vet du att jag gråter när jag skriver till dig, såsom jag gråter när jag pratar med dig sittandes vid din sten? Ibland sitter jag faktiskt på din sten. Men säg inte det till nån, för jag vet inte om det är tillåtet. Du vet väl att jag kommer att flytta in sen? Det känns fint att veta var jag ska bo när jag dör. Och vet du, jag är inte längre rädd för den dagen. Jag tänker att det kanske är osäkerheten som gör människor rädda. Men jag känner mig inte längre osäker. Jag vet att jag kommer att flytta in hos dig, så som du en gång flyttade in hos mig.

Cookie, du vet väl att det var du som lärde mig om döden? Det där samtalet vi hade på Lilla Ersta, när du berättade att det inte kändes som du trodde att det skulle kännas. När du sa att du inte var rädd för att dö. Du sa att det inte finns nåt mellan livet och döden. Du sa att nu lever jag och nu är det bra, och sen är jag död och då känner jag inget. Jag säger att du har logiken på din sida. Det är på riktigt det klokaste resonemang jag hört. Jag funderar på vem du hade blivit som vuxen. Men jag är säker på att du hade blivit något storartat.

Skatt, du visste att du skulle dö i tre månader och ändå verkade du så oberörd. Jag kan inte riktigt förstå ditt lugn. Det var en oerhört lång väntan, som ändå aldrig fick ta slut. Jag var kluven i den processen. Tre månaders väntan på ditt slut, och i någon mån även vårt slut. Skillnaden är att när du var här så var vi förenade i en gemensam kamp. Nu kämpar vi mest på egen hand. Vi saknar ett gemensamt mål.

Hjärtat, visste du att du levde på dagen tolv veckor efter det vidriga beskedet? Jag såg det nyss. Tolv veckor av livet i väntan på döden. Och visste du att vi bodde exakt nio veckor på Lilla Ersta? Jag såg det först nu. Har inte tidigare räknat dagarna, som jag trodde var en evighet.

Claida, vet du att efter ett halvår saknar jag dig lika mycket som efter en dag. Varken mer eller mindre. Jag har fått lära mig att saknaden inte kommer att minska, men förändras. Jag har fått lära mig att du alltid kommer vara närvarande, men kanske inte varje timme, kanske inte varje dag.

Men Dosan, vet du att min kognitiva förmåga är tillbaka? Jag minns inte sommaren. Jag vet inte riktigt om jag var där, eller om jag bara var hos dig. Men nu funkar jag igen. Jag minns saker från förra veckan och kommer ihåg vad jag skrev i förra stycket. Men jag är fortfarande lättstressad. Häromdagen hittade jag varken min jacka eller till Sergels torg. Men det är väl smällar vi som har turen att leva får ta. Tiden läker åtminstone den typen av sår, om du tillåts vila, om du tillåter dig återhämtning.

Och Dos-Dos, vet du att när jag pratar med dig stannar tiden. När Katarinas klockor ringer har jag inte märkt att det passerat 15 minuter. Jag har ju alltid varit rastlös, har aldrig kunnat sitta still utan att göra någonting. Men hos dig får jag ro. Du ger mig lugn. Efter alla dessa år har jag funnit mitt tempel. Du ska veta att 15 minuter med dig räddar min dag. Och du, vi smygstartade nog med sorgen i förskott. Det kanske var bra. Vi hann åtminstone ta farväl, så många gånger. Vi hann säga allt som skulle sägas. Jag bad om ursäkt för saker som du inte längre mindes. Bara en sån sak. Så många nätter hand i hand. Jag saknar att hålla din hand. Det var så mycket kärlek. Så mycket sorg.

Älskling, du ska veta att varje kväll undrar jag om du ska besöka mig i mina drömmar. En enda gång är alldeles för lite på ett halvår. Jag undrar varför vi inte möts om natten, men tänker att det kanske beror på att du är så närvarande på dagen. Jag dagdrömmer om dig. Jag låtsas att du är här. (Och du är väl här?) De dagliga samtalen när vi möts hos Katarina kanske lurar mig att tro att jag inte behöver träffa dig om natten. Men det är fel. Jag vill vara med dig dygnet runt.  

Boby, i går natt kom jag på att jag ibland försöker ta mig ur en annalkande mardröm, precis när den är på väg att gripa tag i mig. Ibland finns där ett vägskäl. Nu tänker jag att jag borde ta den breda vägen: är det kanske där vi möts? Du kanske inte finns i en ljus dröm, som den förra, när du satt i rullstol på bussen och rökte cigg. Det var väl inget vidare, kanske någon tänker. Men det fanns nåt vackert och dekadent över den scenen som jag gillade – alla visste att dina dagar var räknade, alla accepterade vad du gjorde med dem.

Vännen, kommer du ihåg att du upprepade att jag hör allt, jag ser allt, jag känner allt? Jag tror att du hade tagit ett kliv över till andra sidan, men dröjde kvar med ditt ena ben hos oss. Du kanske ville utvärdera läget, för att se om det var dags, och när du såg läget så hoppade du, som Jonathan. Men jag står kvar här med dina ord som runristningar i min själ. Det är ord som andra hade tatuerat in, men jag bär dem innanför mitt skinn. Och jag känner att jag fortfarande har ett finger i din hand, så att du är redo att ta emot mig när det är min tur.

Och jag tror nu att jag vet att döden inte har några känslor, för den som har tagit klivet.

Men som du själv sa är det värre för dem som står kvar.

Jag älskar dig mest i hela världen,

Vi ses snart, jag ska bara…

Pappa