Dagar i dimma
Jag är otroligt ödmjuk till livet när jag tänker på vilken tur vi haft. Inte otur som många anser. Tur. Vi fick livet tillbaka, fick Noel tillbaka. Vad mer kan man önska sig? Men cancer ger ärr på insidan för alla närstående och många av mina texter handlar om vem man blir under tiden, hur samhället hanterar det. Om utanförskap, konstant oro, tid tillsammans som familj och känslan när man ska komma tillbaka. Till det normala livet. Blir det som förut eller blir det för alltid annorlunda?
Helikopterns rotorblad snurrar med sådan kraft att rutorna skakar. Den är så nära, närmre än jag någonsin sett en helikopter. Med precision hovrar den sakta ner över takets helikopterplatta och med van hand styrs den ner och landar till sist. Ljudlöst. Det är bara en glasruta mellan mig och helikoptern, inte längre avstånd än mellan huset där jag bor och garaget. Jag är fokuserad och lätt nyfiken när jag ser vårdpersonal jobba sig fram mot helikoptern med händerna över ögonen och överkropparna lätt lutade framåt. Det är förmodligen ett sådant tryck av helikopterns vind att det gör ont av smågrus och annat. Jag står som paralyserad och tänker på hur otäckt det är med ambulanshelikoptrar och dess allvarlighet. Det är någon där i som inte ens kan färdas i ambulans längs vägarna för att det är så kritiskt, nej i helikoptrar färdas man när man är väldigt sjuk, när det är fara för någons liv. Jag är så glad att det inte är mitt barn som rullas ut ur helikoptern där samtidigt som jag känner mig sorgsen att det är ett barn där i. Ett par oroliga, livrädda föräldrar finns troligen i närheten, kanske helt utom sig av oro fortsätter jag gissa mig till. För dem har nog tiden stannat och marken under fötterna rasat, jag gissar mig till det. Jag vet inte. Jag är inte dem. Jag iakttar dem bara ömt, tänker bra tankar och knyter mina händer framför min kropp lite hemligt mellan kroppen och glasrutan. Jag tror inte på gud, men om han finns, då kan jag ju försöka göra det jag kan. Jag fortsätter titta på helikoptern och ser hur den tillslut lyfter, de som kört den har gjort sitt jobb för nu och några andra på avdelningen på marken tar vid. En till synes ”vanlig” dag på jobbet för dem, en särdeles kaotisk dag för patienten som nyss var där i. Så där som livet är, möten korsas och så ses man kanske aldrig igen. En person som kanske räddat ens liv har gjort en liten insats som betyder allt, men de försvinner sedan ur ens liv lika fort som de klev in. I och ur, vid sidan om eller framför. Alla dessa människor inom vården. Fascinerande. Jag älskar människor som gör allt i sina jobb med kärlek och respekt, de som gör en trygg när man själv hamnar i situationer som man bara ”råkat” hamna i och då man känner sig totalt förvirrad, utlämnad och vilse. Som barnet i helikoptern. Förmodar jag.
Mitt andetag har lämnat en dimma av fukt på glasrutan där jag står, jag har inte ens märkt hur nära jag hamnade rutan och jag vet inte alls hur lång tid jag stått här. Kanske 5 minuter, 20 eller 45? Jag har ingen tidsuppfattning. Jag vet bara att tiden stannade för 3 dagar sedan och sedan dess vet jag ingenting alls. Mina tankar bryts när jag i ögonvrån ser ett litet barn och hennes pappa försiktigt stoja förbi bakom mig några meter bort, flickan har en vit liten sjukhusrock som räcker nästan till fotknölarna, så lång är den. Pappan ler och busar med flickan men när våra blickar möts är hans ögon tomma. Hans blick ser dimmig ut, som att han inte är där. Som att han är vilse. Han är där, men han är också någon annanstans. Fast i en ny värld där inget är en lek, hur mycket man än leker och busar. Men han ler. Och jag ler. Mina ögon ser också ut sådär, jag känner igen hans ögon från min spegelbild. Den som jag knappt vill möta längre, för den jag ser är inte jag. Inte den person som jag identifierar mig med och varit i 23 år. En något mer plågad, chockad, livrädd variant av mig. Tänk vad ens person, utseende och känsla kan förändras på 3 ynka dagar. Ingen tid alls och ändå har precis allt hänt. Plötsligt förstår jag uttrycket ”från en sekund till en annan” och det skrämmer mig något oerhört.
Jag vänder mig om när pappan och dottern gått förbi och börjar vandra korridoren bort. Den är lång, steril och väldigt kall vid första anblick. Det doftar ingenting men ändå gör doften ont i mitt bröst, det doftar svagt av mediciner, handsprit och något jag kallar sjukhusdoft. Intetsägande, olustigt. Det doftar inte som barn kan göra i deras goda små nackar när man borrar in näsan mellan tröjan och hudvecket för att pussa dem. Inget luktar väl så mycket liv som just det.
Längst bort i korridoren öppnas en dörr, tystnaden som varit bryts av ett samtal som hörs svagt från rummet, en barnröst och ännu en pappa. Jag hör några fniss och skratt, om än trötta röster. I korridoren på bägge sidor hänger tavlor som vittnar om att det är en barnavdelning vi är på, ett försök att dämpa det otäcka som döljer sig härinne. Målningar av hus på kullar, färgglada människor som springer över sommarängar och en sol som lyser så starkt. Jag vet inte om det är barn som målat tavlorna eller inte, jag tror inte det. Men det skulle kunna vara. De är i alla fall målade för barn, för att få barn att le och påminna om det fina i livet. Sommarlov, sommarängar och glädje. Jag blir glad av målningarna, i en halv sekund, sedan är det som att något inom mig bromsas, som att jag blivit bestulen på all chans till att åter känna lycka. Det känns tomt, oroväckande ihåligt och outhärdligt att tänka på sommaren som är 2 månader bort. Jag som inte vet någonting om morgondagen eller ens kan försöka planera den. Jag brottas med en tanke om att stanna precis i nuet där alla är tillsammans samtidigt som jag vill springa så långt bort att ingen någonsin hittar mig. Springa tills jag stupar och skadar mig, kanske snubblar illa och börjar blöda okontrollerat. Fysisk smärta skulle vara bättre än den här inre smärtan som ingen kan se, såvida de inte kan se genom mina ögon och i dagsläget är jag säker på att alla ser precis hur sargad jag är i själen. Det finns inget smink eller krämer i världen som döljer sorg, den sitter i uttrycket, i pupillens totala mörker. Att en sådan liten del av kroppen som ögonen är kan berätta så mycket. En yttre skada hade underlättat, då hade folk lättare förstått och sett att jag led. Då hade jag sluppit berätta det, om och om igen.
Jag rycker till ur mina tankar och kommer åter till korridoren, jag försvinner så lätt just nu, balanserar mellan tankar och verklighet mest hela tiden. Flyr allt jag kan omedvetet och medvetet. Ändå är nuet så viktigt, tänk … det insåg jag för första gången för 3 dagar sedan. Tre ynka dagar som förändrat hela mitt sätt att se på livet. Det kommer alltid finnas ett före och efter från och med nu. Oavsett vad. En pappa kommer emot mig längre bort i korridoren, ännu en pappa med tomma, sorgsna ögon. Han har ett barn i famnen som han bär på, även detta barn i vit liten rock och små strumpor som hasat ner över hälen på ena foten. Jag skymtar en liten mjuk fot som nästan inte börjat göra avtryck på jorden än, i livet. Så mjuka och oförstörda. Barnfötter, de säger så mycket och de har så mycket framför sig. Så många steg de ska ta och vi föräldrar ska få gå bredvid, ett bra tag.
Dessa små fötter som kommer framför mig i famnen på sin pappa orkar inte gå. Barnet är stort nog att kunna gå sett till åldern men det går inte, kroppen orkar inte det. Jag går lite fortare nu och möter barnets blick, denna lilla varelse spricker upp i ett leende som är det vackraste jag sett. Mjölktänder som precis hittat sin rätt och med små gluggar som ger utrymme till fler tänder. Armarna sträcks ut i luften och mot mig, mina ögon fylls av tårar av sorg och samtidigt av ren glädje. Tiden som redan står still stannar ytterligare. En liten blöja skymtar under rocken han bär. Jag tar barnet i famnen och snurrar sakta ett par varv för att om möjligt göra honom lite gladare ändå, ett försök till ett litet skratt och det kommer ett ljud som liknar det. Jag nöjer mig med det. Han älskar att snurra i min famn. Jag sätter min panna mot hans och pussar den varsamt. Sluter mina ögon och önskar så att vi var någon annanstans. Hemma i vårt vanliga liv, i det vi nyss hade och blev fråntagna över en natt. Hur hamnade vi här mitt lilla älskade barn? Min son, min Noel.
Jag som skriver detta heter Josefin och jag är Noels mamma. Det har snart gått 15 år sedan Noel insjuknade i ALL, leukemi, när han var 2 år liten. Idag mår han bra. Han är frisk! Inget i världen kan förklara tacksamheten i det. Jag ska inte ens försöka förklara för det går inte.
Jag började skriva när Noel blev sjuk, som en dagbok i bloggformat för att hålla kontakten och informera vänner och familj om våra dagar och status i sjukdomen. Mest för att jag inte orkade prata, säga samma saker om och om igen, men ändå lugna oroliga närstående. Insåg ganska snabbt att skrivandet var en form av terapi som gjorde mig lättare, inombords. Dagarna flöt ihop och jag förstod att jag en dag skulle vilja gå tillbaka och läsa. För att läka.
Jag har en dröm. Målet nu är att skriva för att läka mig själv och i en drömvärld, även andra. Om det blir en bok som blir offentlig en dag eller endast en bok i min egen ägo att ha hemma i bokhyllan återstår att se. Men den ska skrivas och jag är mer än redo för det nu så här nästan 15 år efter cancerbeskedet. För mig har de här åren varit viktiga för att landa och förstå vem jag är nu, vad hände och vilka blev vi som familj? Jag har inte känt behovet att skriva så starkt som nu, kanske för att min energi är tillbaka och i takt med det kom också skrivlusten. Ord som bubblat inombords blir till meningar, som blir till kapitel och sedan till… läkning. En fin känsla.
/Josefin Lejdebo
Läs Josefins andra inlägg, VAB-dag 100, här.