Därför unnar jag mig champagne en måndag
Att leva varje dag som om det vore den sista. En fullständigt utsliten klyscha som genom decennier misstolkats till att bli en slags egocentrismens största ursäkt att hänge sig åt ren och skär vårdslöshet.
Vårdslöshet i ord och mening, en slit- och släng mentalitet som försöker ursäkta en slags snabbkonsumtion av alltifrån andra människor och relationer, till miljö, mat, och alkohol. Och. Så. Vidare.
Naturligtvis ska man leva varje dag som om det vore den sista. För det finns egentligen bara en enda sak vi alla kan veta med hundraprocentig säkerhet – att den dagen vi lever just idag, här och nu, är den vi får. Och här är det lika för alla. Sjuk eller frisk, fattig eller rik, hög- eller lågutbildad. Om vi får ett ”imorgon” kan vi aldrig någonsin säkert veta.
Säkert tycker många av er som jag – att det finns en tillfredsställande känsla av fullständig frid, att betrakta havet. Ni vet, de där vågorna som svepar in mot land, och ut igen. Gång. På gång. På gång. På gång. Jag brukar tänka att varje våg, motsvarar just en dag i en människas liv. Den är här och nu, och hur nästa våg ser ut – och att den ens kommer, kan man hoppas på, men däremot aldrig räkna med.
Och vart i hela friden ska jag försöka komma med detta resonemang? Jo. Såhär tänker jag. Att är det här min sista dag i livet, vill i alla fall inte jag ha lämnat efter mig svikna förtroenden, sårade själar, brutna löften, och en massa osagda förlåt.
Jag ser till att njuta hejdlöst av mitt morgonkaffe, tillåta mig bli tårögd av vårens första tussilago, ALDRIG hålla inne med en ärligt menad komplimang, äta vitt bröd, dricka champagne en helt vanlig måndag, säga till min dotter varje dag att jag älskar henne, aldrig somna osams. Och sist men inte minst; att låta saker bli viktiga i mitt liv, för att de är viktiga för Någon Annan än just mig själv.
Jag vill med all kraft jag besitter göra mitt yttersta i kampen mot barncancer. Jag vill bidra till att dra in resurser till forskning så att de cancerdiagnoser som skickar barn i döden idag, kan botas imorgon. Jag vill sträva efter att vi ska uppnå nollvisionen att INGET barn ska dö i cancer. Ever. Punkt. Barn ska vara friska. Barn ska inte dö.
Det var därför jag körde åtta spinningpass på raken lördag den 2 april då spinningeventet till förmån för Barncancerfonden ”Spin of Hope” ägde rum. Det är därför jag äger en imponerande samling identiska armband, som man köper för en hundring till förmån för Barncancerfonden.
Det är samma drivkraft som kommer att ta mig och mina cykelvänner i Team Stockholm från Prag till Varberg den 3-10 juli i Ride of Hope Europe. Jag kan hjälpa till att rädda liv med mina ben. Och eftersom jag älskar – ÄLSKAR – att cykla är det dessutom en ren och skär win win-situation för min del. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Vad kan DU göra?
På lördag har vi i teamet utomhusträning. Hur det gick, får ni veta i nästa inlägg. Och om tekniken står på vår sida, kommer ni att få följa med oss från Prag till Varberg i sommar. Till dess: Om det här är Din sista dag – vad vill du ha lämnat efter dig imorgon?
/Katarina Sjöström