"Det finns en dörr jag avskyr att behöva öppna"

Häromdagen fick jag ett mejl från en mamma vars dotter föddes med en tumör. Glädjande nog har det gått bra för flickan, men varje gång de ska till barncancermottagningen för provtagning och magnetröntgen väcks alla känslor till liv igen. Så här sammanfattar hon det hela, kanske är det någon som känner igen sig?

"Det finns en dörr jag avskyr att behöva öppna. En knapp i hissen på barnsjukhuset jag önskar att jag aldrig mer skulle behöva trycka på. Jag önskar fast jag egentligen vet att det är många, många gånger kvar. I hissen ska man trycka på knappen för våning två och det är nästan aldrig någon mer som ska åka hela vägen upp dit till tvåan. Där finns nämligen bara en avdelning, en enda tung dörr att öppna för att komma in och så en annan för att komma ut. Innan jag öppnar den där dörren slutar jag att andas för en stund, som för att omedvetet  förbereda mig för vad som finns där bakom. Jag har vart där inne förut och jag vet att när jag kommer in vill jag bara blunda. Jag vill blunda och önska att det jag ser inte finns, att världen inte behövde platser som den här och mest av allt vill jag blunda för att låtsats att vi inte hör hit. För till den här avdelningen vill ingen höra, det här är Barnonkologen och härifrån önskar man sig innan man kommit fram. Jag vill inte sitta i väntrummet bredvid föräldrar med ledsna ögon. Jag vill inte höra barnet i rummet intill gråta. Jag vill inte att de snälla sköterskorna ska sticka i min bebis små, små fingrar när det inte vill komma något blod och jag vill inte se min lilla flicka sövd. Jag vill bara lyfta upp henne i min famn, säga att det måste blivit något misstag och ta med henne långt därifrån. Men det gör jag såklart inte. Jag stannar, håller den lilla handen, vyssar och viskar om allt som är fint. Låtsats att jag är stark och gör det jag måste göra. Jag har förstått nu att man orkar när man måste orka och gör det man måste göra. Tänker att det kunde vart så mycket värre. Jag pussar på den lilla mjuka kinden och känner att vi faktiskt har haft oändligt mycket tur. Säger till min man att vår dotter är den starkaste jag vet och att det nog alldeles snart är dags att gå hem igen för den här gången."

//Johanna Perwe