Det känns som att jag kommer få träffa honom på torsdag
(Varför vara med i tv och vad är ett kylskåp värt?)
Innan vi tackade ja till att medverka i tv-programmet Sofias Änglar gick funderingarna naturligtvis runt runt. Min son var så privat. Han hade levt 15 dyrbara månader, ett exakt antal dyrbara dagar som inte skulle bli fler. Det finns ett exakt antal foton av honom som inte heller kan bli fler. Han är nu som en hemlig skatt i mitt minne. Sovandes inuti en blomma som aldrig slår ut igen. Skulle jag nu fläka upp blomman mellan några reklampauser i ett tv-program, dra fram mitt barn och säga: cancer cancer cancer?!
Jag har ännu inte sett vårt program men jag har sett några av de andra i serien och de är fint gjorda. Jag tvivlar inte på att även vårt program är gjort med respekt och hänsyn. Jag vet att deras bemötande mot oss var fantastiskt och även om inspelningen var otroligt kort och intensiv – allt gjordes på 4 dagar – så har det faktiskt förändrat vår situation. Vi mår bättre.
Flera saker har haft betydelse och ingen av dem handlar om nya vitvaror. Det handlar om att någon ser och hör och säger: jag ser och hör. Ibland när jag haft mina svartaste stunder så har det känns som att sitta i en glasburk, eller en plastbubbla utan luft, och försöka skrika men det kommer inget ljud och ingen hör mig. Jag tänker: Nu exploderar jag, nu går jag sönder, nu kommer det att smälla högt. Men inte. Det handlar inte om att ”ingen förstår”. Många är vi som skrikit ut vår sorg på facebook och upptäckt att vi får många hjärtan till svar men ingen förlösning. Så vad hjälper? Ett nytt kök? Nej.
Men när plötsligt 30 personer dundrar in i ens hus och vänder det uppochner så kände vi oss rätt ansvarsbefriade. Och när Johnny och Mattias med pondus i rösterna säger till min man att det är lugnt och att han inte behöver vara husets bärande väggar längre. Då kändes det lättare. Och när Sofia kommer fram och säger: Jag har hört att ni bråkar om er sons grav och nu har jag ett förslag på hur vi ska kunna hjälpa er med det. Då känns det befriande.
Sofias Änglar gav mig en chans att få bearbeta min sorg tillsammans med Jonas på ett sätt som - hur konstigt det än låter - var tryggt. Ramarna kring TV-inspelningen var satta, det var visserligen kaos i huset men vår historia skulle berättas på ett regisserat sätt – som inte var mitt ansvar - och jag visste inte hur – inte heller mitt ansvar. Alltså fick jag ta fram de svåra styckena när jag inte visste att de skulle dyka upp, presentera dem som de kom – höra mitt skrik. Det här var chansen att få tala om allt det som ingen frågat tidigare. Och när vi dessutom besökte vår sons grav och min och Jonas tysta konflikt kom till ytan så var det okej, för vi var redo. När han och jag under tre år suttit i varsin glasburk och försökt prata om vårt barns grav så är det givet att ingen av oss hört vad den andra sagt. Nu skulle vi få en lösning – men bara om vi talade med varandra. 
Och nu ska det komma i tv. Ibland tänker jag att det är galet, narcissistiskt, ibland tänker jag att det är en enastående möjlighet för mig att få sammanfatta det svåraste som hänt oss och spränga glasburken. Och vi har kommit varandra ännu närmare tack vare det, Jonas och jag. Så det är mer än ett tv-program och det är mer än snickare och vitvaror och tända ljus. Det är förlösande på något vis. Men ingen lätt förlossning. Det är en resa tillbaka in i det svarta som sedan ska avslutas med att i expresshastighet skjutas rätt ut i ljuset med en kamera mitt i ansiktet som förevigar ens skräckblandade förvåning och plötsliga förtjusning över presenter och inredning.
Resan slutade förstås inte där, den fortsatte i veckor efteråt, som posttraumatisk stress. Min nya kaffemaskin mildrade min ångest lite. En finfin maskin, verkligen.
Jag har berättat många personliga saker som kommer att visas i tv. Det är klart att det gör mig lite nervös. Men nu känns det också plötsligt fantastiskt att få visa lite av Gustav, mitt barn. Det jag först drog mig för att göra öppet för alla känns nu som en seger: Titta han fanns! Och han var fantastisk!
Det var så länge sedan vi sågs. Det känns som att jag i och med att sändningen av programmet nu ska få träffa honom igen. Det ska bli jättespännande. Jag längtar.
//Charlotte Wallin