Det kom ett brev...
... från en mamma vars dotter behandlas mot leukemi. I brevet berättar hon om den oro hon känner för dotterns hälsa och hur livet ställts på ända sedan sjukdomen kom in i deras liv. I deras fall också en extra oro; familjen kommer från Ukraina och saknar det nätverk som man annars ofta har i sitt hemland.
Familjen kom till Sverige för ett år sedan eftersom pappan i familjen sedan många år tillbaka jobbar på ett svenskt bolag. Precis innan flytten, så fick lilla dottern Marta sin diagnos.
Mamma Nataliya, pappa Sergey och lilla Marta på Stockholm Maraton tidigare i år.
First, we were really in shock, which, moreover, amplified due to the change of the country of residence, war in our country and already turned brain after the civil unrest in Kiev known as Euromaidan revolution, which we participated as medical volunteers in the organization coordinated urgent abroad treatment for injured people. Shock mobilizes, shock excludes self-doubt and views of life from outside - you should act quickly, help someone you love, and it does not matter who you are and how you will live. When the shock is gone, the pain and fear comes. /.../ You lose contact with the life totally – it is difficult to enjoy life and everything else what it used to be for us, but has become a stranger. You constantly search something meaningful, because all or almost all that has been important before depreciates. /.../ Everything else is grey, like a background that you see as through a wet fogged window after the rain - not clear, not close, blurry.
Hon lyfter också fram hur viktigt det är att känna gemenskap när hela världen rämnar. Som nyinflyttad saknar man oftast den gemenskapen. Without relationships, life gets lost.
Artikeln går att läsa i sin helhet här (översättningen är något bristfällig men innehållet i texten framgår ändå).
Anledningen till att jag vill lyfta fram just den här familjen är att jag vill ge röst åt föräldrar som inte "bara" är föräldrar till barn med cancer, utan föräldrar till barn med cancer och dessutom främlingar i ett helt nytt land. Nataliya är bara ett exempel. Det finns såklart många fler, alla med olika bakgrund och förutsättningar.
Nu vill jag höra med er där ute; vad har ni för tankar kring hur man fångar upp de här familjerna? Hur kan vi skapa den där gemenskapen som man så mycket behöver när man kommer till ett nytt land och dessutom är orolig för sitt barn som genomgår ett cancerbehandling? Kommentera gärna.
//Johanna Perwe