Om disktrasor och cancerföräldrar

I många hem – så även i vårt – finns det disktrasor. De är rätt bra att torka av bord med, men... i alla fall jag har en förmåga att glömma att ta hand om dem.

Man ska visst köra dem i mikron på högsta värme för att döda bakterier; de går också att tvätta i 60 °C, men inte fungerar de lika bra efter den behandlingen. Den värsta lukten från disktrasor försvinner när man har mikrat dem, men de fungerar inte så bra efter den behandlingen heller.

Vår nuvarande trasa har varit i den mer klassiska ugnen och vänt. Fråga mig inte varför. Jag tyckte det luktade konstigt när ugnen var på, öppnade luckan... och där var den. Våra båda söner har kommit förbi åldern då bottenplattor i lego blev till intressanta skulpturer när de skrapades från botten av ugnen, så hur den kom dit är fortfarande något av ett mysterium.

Men även utan de här extrema behandlingarna fungerar inte disktrasor efter ett tag. De går inte att vrida ur helt utan det känns som om de har tappat uppsugningsförmågan. Lite som att vara hjärntrött efter en brutal behandling, kanske. Eller som att vara utmattad cancerförälder. Många gånger behöver jag ladda om och hämta nya krafter och då går tankarna ganska osökt till just disktrasor som inte går att vrida ur. Hur jag än försöker kan jag stundtals inte ta in information.

Det är fullt i hjärnan av vad vi har gått igenom, oron finns oftast där – åh, vad jag avskyr den följeslagaren – och det är svårt att komma ur tankebanorna. Finns det ingenting jag kan ta som kan ge mig min gamla drivkraft och ork tillbaka? Ta bort cynismen? (Ja just det, den fanns förut också.) Nähä. Är det så konstigt att det känns som det känns, egentligen?

Vårt liv har varit en känslomässig berg-och-dalbana de senaste tre-fyra åren. När behandlingen var över kom nästa sak vi skulle övervinna: skolan. Under tiden och efteråt makens sjukdom – och valpens. Maken är utsläppt igen, men han hann bo på akuten större delen av en dag ganska snart efter det näst senaste skrämskottet. När det gäller valpen hade det ekonomiskt sunda varit att låta valpköpet gå tillbaka, men nu är han en familjemedlem som särskilt storebror har en fin relation till. För vår yngste – och oss alla – är han ibland för mycket av allt, men också alldeles ljuvlig i perioder. Så han stannar, och vi ska göra vad vi kan för att han ska bli frisk och få ett bra liv.

Precis samma mål som vi har för yngste sonen alltså. Och det har aldrig varit tal om något annat än att sonen ska stanna heller. Jag tror att de cancerföräldrar som bara kan rycka på axlarna och gå vidare som om ingenting hade hänt är sällsynta. I alla fall tillhör jag inte den kategorin och jag vet att jag inte är ensam. Och jag kan faktiskt inte – som med disktrasor – byta ut min själ och min hjärna och hämta hem nya, fräscha sådana från affären i utbyte mot pengar.

Men jag jobbar på det, och efter att ha kämpat i fem år för att få in sonen på sjukhus och i ytterligare dryga tre genom behandling, skola och vardagsliv så kan jag bara konstatera att jag fortfarande faktiskt kan stå på benen, konstruera sammanhängande meningar (för det mesta) och driva runt logistiken kring sonen. Jag måste också säga att jag, så här i efterhand, på sätt och vis är tacksam för att vi fått kämpa med (eller ska jag skriva mot?) skolan.

När meningsskiljaktigheterna urartade totalt och situationen blev ohållbar kunde hela situationen vändas till en positiv utveckling för sonen och en långt bättre skolmiljö än vi någonsin kunnat drömma om. Utan någon tafflig åtgärdsplan som är baserad på en bristfällig utredning. Föregående mening kommer från experter och myndigheter, inte mig. Och när allt kommer omkring så är alternativet till att behöva kämpa med skolan – förutom att skolan faktiskt lyssnar – bara långt värre och med ett enda ord ofattbart. Resten får väl komma senare eller vara en bonus. #blogg100

//Kristina Runyeon-Odeberg