Djur och odjur

Djur är emellanåt ganska arbetskrävande. Har man hund, gäller så gott som ständig tillsyn under det första halvåret; därefter behövs promenader och gott om motion. Katter behöver mat, kel, lite lek och tillsyn av lådor. Marsvinen behöver mat oftast av alla, och burspånen behöver bytas regelbundet för att det inte ska lukta – marsvin

Den som sa att marsvin är luktfria hade kanske rätt, men det gäller alltså inte vad de producerar. Trots det är vi mycket glada för Tosse och Gosse (avbildad här). Vi köpte dem av en yngre ägare som inte riktigt orkade ägna sig åt dem – och det har väl inte vi heller alltid gjort, men jag är övertygad om att utan dem hade inte vår son orkat igenom de sista tre månaderna av sin behandling. På vissa sätt hade det varit roligare om de varit ungar, men även vuxna djur behöver och kan ge kärlek på sitt vis. Vi har också två katter i huset, men båda börjar komma till åren och inget har ännu hänt med ”svinen” – eller katterna heller, för den delen.

Det kvittar hur trött sonen blir – han är aldrig för trött för fyrbent besök. Är han på dåligt humör, kan man efter en stund lirka och fråga om han vill ha ett marsvin, och då svarar han nästan alltid ja, oavsett om han har ignorerat alla andra kontaktförsök tidigare.

Själv hämtar han gärna både marsvin och katter. Det är nästan mer regel än undantag att katterna hoppar ur sängen omgående och ger sig iväg till köket och matskålen – men vår äldsta katt sover gärna i hans säng, så något gillar hon. Den yngre herren, som i år blir åtta, låter sig numera klappas av sonen utan att gömma sig under soffan.

För några år sedan, under återhämtningsperioden mellan strålbehandlingen och cellgifterna, fick han åka upp och besöka sin mormor och morfar. Inte så långt därifrån finns det ett friluftsområde med stall och lador som rymmer marsvin, kaniner och getter. Marsvinen och kaninerna var totalt ointresserade av oss, för alla andra hade hunnit före med morötter, knäckebröd och andra godsaker. Men getterna var en helt annan historia: de buffade, bräkte och reste sig på bakbenen i inhägnaderna – vilken uppvaktning!

Han var också i Kolmårdens djurpark (i samband med ett annat morföräldrabesök) efter sin behandling och det roligaste där var att klappa killingar. Så det är inte så konstigt att i samband med en fotografering nyligen, arrangerad av Lyckan mitt i allt, ville han bli sedd nära just getter.

Något av det svåraste för sonen med att ligga på sjukhus var att han inte fick träffa sina fyrfota vänner; han saknade dem oerhört mycket. Vissa dagar lade han sig på sängen och sa: ”Jag vill hem!” och drog täcket över huvudet. Värst var det när inläggningarna var oplanerade – då visste vi aldrig när han skulle få träffa dem. Även om man väntar bara en vecka, kan den tiden kännas många gånger så lång som tre-fyra dagar. Ovissheten om när man kan sluta vänta tär.

Efter hemgång – detta ord som var ett de vackraste vi visste under behandlingstiden – minns jag fortfarande hur han tittade sig omkring på kvällen när han lagt sig, som om han verkligen behövde kontrollera att han var hemma en extra gång. Sedan suckade han förnöjt, log lite och stängde ögonlocken för att sova tryggt. Hemma fanns hans kära djur; där fanns inget som gjorde honom illa – förutom det han fick ta med sig i sin egen hårt angripna kropp.

Tidigare i år besökte vi Österlen Alpacka. Sonen tyckte det var oerhört spännande att få se de vackra djuren på nära håll, och även om en del av dem var lite för närgångna för hans smak så är det tydligt att han gillade sällskapet.

Nu är lyckan ännu mer fullständig. I söndags flyttade en golden retriever-hanne på åtta veckor in hos familjen. Som vår lille kämpe har längtat. Egentligen skulle det ha blivit av redan förra året, men då kom lite annat i vägen. Jag är så tacksam för att vi inte är mer pälsdjursallergiska i vår familj – och vårt hem får nog heta Odeberga, med tanke på att de fyrbenta invånarna nu är i majoritet.

När man kämpar eller kämpat mot ett odjur till sjukdom, är det ganska skönt att kunna ha just djur vid sin sida. Våra fyrbenta vänner ger oss villkorslös kärlek tillbaka. Charles M. Schulz, som tecknade Snobben medan han levde, sa: ”Lycka är en varm valp.” Och nog är det något särskilt med sonen där han sitter och håller i den fyra veckor gamla krabaten.

//Kristina Runyeon-Odeberg

Fotograf: Hans Odeberg, utom geten och sonen med katten.