En bil måste tankas, annars stannar den!
Att vara förälder innebär för de flesta att vi sätter flera av våra egna behov på paus. Vissa behov får helt stå åt sidan, som behovet att sova när barnen är små, behovet av att umgås med vänner, behov av att få gå på toa själva och med stängd dörr utan en skock ungar i knäet…
Vi vet att vi egentligen skulle behöva de här sakerna, men tänker att vi får tillgodose de behoven SEN. Och det går ju att överleva så rätt länge så, tänker jag.
Men det är inte gratis. När vi hamnar i undantagstillståndet, när vårt barn blir svårt sjukt sätter vi som föräldrar våra egna behov åt sidan helt och hållet. Nu är det ju BARNET som har behov, ingen annan! Och när det sjuka barnets behov är tillgodosedda finns andra barn, partner, familj, hus att se över. Den vuxnes behov kommer - helt naturligt - sist, och så måste det ju vara när läget är akut. Men vi som varit nära döden med våra barn tenderar att stanna kvar i akutläget när det gäller att ta hand om oss själva. Det finns så många andra behov som skriker att vi glömmer vår egen återhämtning. Vi glömmer vårt eget ansvar över den viktigaste personen i våra liv.
När min pojke blev sjuk hade jag bara en tanke i huvudet: Orkar han så orkar jag. Jag måste vara stark för honom. Jag får sova sen. Hade någon sagt till mig att ”Du behöver ta tio minuter om dagen som bara är till för dig” hade jag svarat: ”Det är omöjligt. Jag har inte tio minuter om dagen. Jag får ta det sen.” Men det är kanske just där och då som jag borde ha tänkt: ” Jag måste vara stark för honom, så jag måste se till att få sova i natt, annars orkar jag inte i längden.” Och det fungerade ju bra ett tag.
Den första veckan med sonen i barncancervärlden varken åt jag, sov, borstade tänderna eller gick på toaletten. Alla mina mest grundläggande behov sattes åt sidan. Fascinerande för en kvinna som tidigare i livet alltid ätit till tröst och ångestdämpning. Nu fanns inget som helst behov av att äta. Jag blev MATAD av människor runtikring mig. Någon bäddade en säng och fick mig att lägga mig ner en stund. Jag låg stel som en pinne, bara för hennes skull, och väntade på att få gå upp och vara i mitt adrenalinstinna jag igen.
Med tiden började jag äta, sova, duscha och gå på toaletten. Men där gick gränsen för hur stort utrymme mina behov fick ta. Varje timme av förlorad sömn ska någon gång sovas i kapp. Med ränta. Jag har betalat ränta och amorteringar varje dag på det lånet.
De första som drabbas när jag själv inte tar ansvar är de som står mig närmast. Mina barn. Under många år levde jag på själsliga och kroppsliga "telefonlån". I den själsliga lyxfällans efterdyningar gör jag vad jag kan för att bli skuldfri. Det har inte varit enkelt. Det är en mödosam och ibland otacksam strävan att lära sig säga NEJ till andra och JA till sig själv.
I början kom mest käftsmällar med skuld när jag prioriterade mig. Nu, nästan åtta år sedan min son blev sjuk, börjar jag komma på rätt köl med den själsliga och kroppsliga ekonomin.
Jag och mina närmaste får äntligen skörda frukterna av min återhämtning. Jag blir fortfarande utmattad på ett sätt jag inte upplevt innan han blev sjuk. Men idag har jag redskapen att bära och ta hand om det jag behöver. Och idag är ju vardagen här, livet med honom. Inte utan. Jag har inte tio minuter om dagen!
Tänk om vi skulle resonera på samma sätt när bensinen i bilen börjar sina. Jag hinner inte. Jag får tanka sen. Lena Nevander-Friström pratade under en föreläsning om hur en bil måste tankas. Hennes ord provocerade mig då. Men är sanna. Jag funderar vidare. Deltagare i Dakar-rallyt har inte bara en välservad och tankad bil när loppet startar. De har som uppgift att ta sig från start till mål. Helst först. Ändå förstår de att de längs med sträckan måste köra in på servicestationer och få bilen servad, däcken bytta och olja, bensin osv. påfyllt. Även om det tar en halvtimme och bilen måste stå still. De vet att de måste. Annars dör motorn. De bilar som kör förbi servicestationerna ligger snart i diket och får bogseras bort.
Vi har alla våra olika bilar med oss in i det här cancer-rallyt. En del har en välservad Porsche som putsats och fixats med dagarna i ända. Andra har en gammal rostig Fiat som det är körförbud på redan vid start. Oavsett om vi kommer med en Porsche eller en rostig Fiat behöver vi åka in i servicestationerna och få maskineriet oljat nu och då.
/Helene Kindstedt