En hjälte i goalball

I Malmö går ett väldigt viktigt evenemang första veckan i juni – i alla fall för vår gästbloggare Kristina Runyeon Odeberg och hennes son. Då pågår VM i goalball, en fartfylld parasport för synskadade.

Som ganska okunnig i allt vad bollsport heter kallar jag goalball en kombination mellan handboll och bowling med mänskliga käglor. En av tre spelare kastar bollen – som låter – mot ett brett mål med tre motspelare som försvarar kassen genom att kasta sig ner raklånga. Låter det lätt? Det är det inte. För att jämna ut oddsen har alla ögonbindel.

Ja, kära läsare, du läste rätt. Till sin hjälp har spelarna bara sina öron – om det är tyst runtomkring. Bollarna väger inte stort mer än ett kilo, men de går ibland i 70-80 km i timmen, så det krävs skydd lite här och var. Att vara måldomare och stoppa en boll som kastats utanför planen på annat sätt än att kila fast den (när den kommer rakt framifrån) under foten är också förenat med en hel del risker. Vid några tillfällen har jag insett att det bästa är att hoppa undan för att sedan kasta mig efter bollen.

Det är alltså en sport för riktigt modiga hjältar, om ni frågar mig.

För mig är min son också en hjälte därför att han har sett riktiga otäckheter i vitögat trots att han varit rädd och haft gott fog för det. Bara antalet stick han varit utsatt för är respektingivande nog. 

Före diagnos...

Före diagnos spelade min hjälte badminton, tennis, fotboll (ett tag), innebandy och handboll. Han gjorde det i sin takt, men han orkade inte med farten och ännu mindre med ljudnivån efter diagnosen.

...och livet efteråt

Livet efteråt underlättas till stor del av att det finns andra hjältar. Sonen tränar goalball på breddnivå tillsammans med dels de spelare som är något eller några år äldre än han, dels med medlemmar ur svenska herrlandslaget och danska damlandslaget. Fast hans hjärntrötthet och kortvariga men många sjukdomar har satt stopp för mycket av träningen den här terminen.

Här kommer det intressanta: min son är lite handikappad inom sporten. Hans medspelare är nämligen betydligt mer vana vid att känna sig fram. Sonen har syntolkningsproblem, men hans utmaning på området bleknar i jämförelse med vad hans medspelare kämpar med. Han hör inte så bra efter allt han har varit igenom, men den relativa tystnaden gör att han hjälpligt kan plocka upp ljudet av den pinglande bollen. Hans tränare och medspelare uppmuntrar honom alltid. Jag måste ibland sitta utanför och studera, men ibland går jag in och sitter med eller rentav hjälper till att jaga bollar när det blir sneda skott. Som stolt mor hade jag svårt att hålla glädjetårarna borta den gång han satte ett skott precis mellan ytterspelarens fot och målstolpen. (Nejnej, jag är inte det minsta partisk.) 

Jag måste ju säga lite om tränarna också och deras villkor. Utan att ha fått speciellt mycket i sponsring, och vid sidan av andra arbeten, har både herr- och damlandslaget i Sverige visat upp fina resultat vid internationella evenemang många gånger. Dem kallar jag också hjältar och jag är full av beundran för dem. Långt ifrån alla kan hålla elitnivå på de villkoren.

Heja alla som kommer till VM i goalball från när och fjärran, säger jag i parasportanda. Men för Sveriges herrlandslag och FIFH:s breddlag klappar det här cancermammahjärtat lite extra. Det beror dels på att de är fantastiska idrottare och dels på att de har gett min son ett sammanhang där han kan fortsätta utöva lagsport.

Och jag själv som står vid sidan av mycket, jag är välkommen att officiera vid VM. De flesta av dagarna kommer jag också att få tjänstgöra tillsammans med min närmaste hjälte. Det är en stor nåd. 

På bilden ser ni min hjälte som måldomare vid den internationella tävlingen Lady & Men Intercup tidigare i år. Han tar sin uppgift på största allvar, trots att han inte är mer än tretton år.

/Kristina Runyeon Odeberg

PS. Läs mer om VM i goalball här.