En inblick i stamcellernas värld
Frida Holm är verksam vid University of California San Diego (UCSD) där hon forskar på akut lymfatisk leukemi (ALL), en sjukdom som hennes egen morfar gick bort i innan han fick chansen att vara pensionär eller träffa alla sina barnbarn.
Redan som doktorand på Karolinska Institutet arbetade jag främst med något som heter humana embryonala stamceller. De här cellerna är särskilt intressanta för oss forskare då de är bland de allra första cellerna som bildas under vår utveckling, redan efter bara några dagar efter befruktningen.
Och anledningen till att de är av så stort intresse är för att de här cellerna är helt omogna, dvs de har ännu inte fått någon signal om vilken celltyp de ska utvecklas vidare till. En embryonal stamcell har alltså möjlighet att bli vilken cell som helst i människokroppen, en hjärtcell, muskelcell eller nervcell osv. Och det är just den egenskapen som gör dom intressanta inom många olika forskningsområden.
Till exempel en forskare som studerar diabetes kan i laboratoriet mogna ut de embryonala stamcellerna till insulinproducerande celler. Medan en forskare som studerar Parkinson's sjukdom utvecklar de embryonala stamcellerna till dopaminproducerande celler. Genom att “manipulera” cellerna i olika riktningar kan forskare få en bättre förståelse för vad som händer när det går snett i cellernas utveckling som senare resulterar i sjukdom.
Sedan finns det något som heter blodstamceller, och till skillnad från embryonala stamceller så kan dessa celler enbart mogna ut till olika blodceller, vita blodkroppar och röda blodkroppar m.fl. Och sen har vi cancerstamceller och ännu mer specifikt leukemiska stamceller, som är de celler jag studerar här borta i USA.
Jag jobbar alltså med akut lymfatisk leukemi (ALL), en sjukdom som min egen morfar gick bort i innan han fick chansen att vara pensionär eller träffa alla sina barnbarn. Det är en sjukdom som kan drabba både vuxna och barn, och min forskning riktar framför allt in sig på barn som drabbas utav ALL.
En utav de vanligaste kommentarerna jag får när jag berättar om min forskning kring barnleukemi och olika behandlingsformer är “Men botar vi inte alla barn med cancer nu för tiden?”. Svaret är nej. Det gör vi inte.
Vi botar många barn, men så länge vi inte har botat alla barn med cancer så har vi inte passerat mållinjen. Och även om ett botmedel är det vi alla strävar efter så är en stor del av min forskning fokuserad på att höja livskvaliteten både under och efter behandlingen.
I dag finns många effektiva metoder, men en gemensam nämnare är att de är cellgifter. Just det, cellgifter. Inte cancercellgifter, utan cellgifter. Det innebär att de är riktade mot något som finns på cancerceller, men även på våra friska celler.
Och på grund utav det förstör vi patientens immunförsvar när vi behöver det som allra mest och man tappar t ex håret för att cellgiftet tar död på våra hårceller. Och i värst fall överlever man sin cancer, men inte sin cancerbehandling. Så får det inte vara.
Därför försöker vi i mitt forskningsprojekt som Barncancerfonden finansierar hitta mer specifika behandlingar, som man riktar mot egenskaper som bara finns hos cancercellerna. Genom att göra det hoppas vi att barn ska få må bättre under sin behandling, den ska vara kortare och man ska inte behöva ligga isolerad på sjukhus och inte kunna gå i skola eller leka med sina kompisar eller syskon.
/Frida Holm