En minut i taget
Jag skriver det här till dig som nyss fått beskedet som ingen önskar, som fått mattan undanryckt, ett hårt slag i magen, en känsla av overklighet och en desperat förhoppning om att någon har tagit fel på proverna. Jag hoppas att de ord som burit mig också kan hjälpa dig.
För vår del började den resan med ett förmodat brutet revben, sedan ett till, sedan allergiska utslag, sedan allmän värk och därefter trötthet hos vår dotter. Någonstans under de sex veckor jag ringde om och om igen till vårdcentralen för att försöka förstå varför hon mådde konstigt och försöka övertyga henne och mig själv om att inget var allvarligt fel, där började mardrömmen. Jag kan komma ihåg minuterna fram till att vi fick beskedet, sen minns jag väldigt lite från de första veckorna på sjukhuset. Hur vi som familj slungades från en helt vanlig, lite småstressig, vardag in i en tornado som bara ökade i hastighet. Känslan av overklighet var så stark. Så många gånger jag önskade att de tagit fel prover, från ett annat barn, och att allt nog var ett missförstånd till att landa i den iskalla insikten att det var verklighet.
En av de första nätterna på sjukhuset kunde jag inte sova och gick ut i köket för att hämta en kopp te. När jag stod där och grät över att inte veta var jag skulle sätta min bricka kom en annan mamma in. Hon gick rakt fram till mig, lade armen om mig och sa några ord som har burit mig genom de allra värsta stunderna. Det blir bättre, det känns inte så nu men jag lovar dig att det blir bättre. Ta en dag i taget, ibland tar du en timme i taget och ibland fem minuter i taget men ni tar er framåt.
Hon hade så rätt! För när ens barn får cancer, då flyttar man in i en brandstation där larmet går dygnet om, året runt. Precis när du satt dig ner för att dricka kaffe går larmet, när du precis bytt om för att gå hem så går larmet, när du precis avslutat ett fruktansvärt jobbigt nattpass går larmet. För sjukdomen tar ingen paus, tack och lov sällan behandlingen heller. Men som det sliter och så många gånger jag velat lägga mig ner, skrika rätt ut och ge upp. Alla de galna tankar som kommer när man är förtvivlad och inte har sovit en ordentlig natt på flera veckor. Men så kommer känslan igen, styrkan i att ta en minut i taget eller en timme eller en dag och så ställer man sig upp och fortsätter. För det är våra barn det handlar om och för dem orkar vi hur mycket som helst. Och de dagar, stunder och minuter när du bara vill ge upp, när du känner att du inte klarar det så ska du veta att vi andra föräldrar har varit där, i den känslan, och vi har tagit oss framåt.
Vi är inne på vårt andra år och börjar se ljuset i behandlingstunneln. Livet är inte detsamma men de ljusa stunderna blir så ljusa när det är så mycket mörkt bakom oss. En dag på havet ger ett minne som vi bär med oss när det mörknar igen. Vi vet att kampen inte är slut och det är mycket som väntar oss på andra sidan behandlingen. Men från den natten i köket så har det ändå gått, vi har klarat det och vi fortsätter klara det. I de mörkaste stunderna, våga lita på din egen styrka, du klarar det!
/Carolina