Ett annorlunda träningsläger

Det är tidig morgon på Stenungsön när ett brokigt sällskap barn med tillhörande vuxna kliver in i bilarna och rullar ner för backen och längs den dimbeslöjade havsviken mot Stenungsund Arena. Idag är fjärde och sista dagen på ett lite annorlunda träningsläger, ett träningsläger där den personliga utvecklingen varit i centrum, där alla fått chansen att ta sig vidare just utifrån sina egna förutsättningar.

Jag skriver brokigt sällskap, men trots olikheterna så finns det något som knyter samman barnen i den här gruppen. Ett osynligt band som kallas barncancer. Nu handlar det inte om barn som är mitt uppe i brinnande behandling, utan barn som tagit sig igenom behandlingsprotokollen och har påbörjat det som är resten av livet. Två timmars simskola om dagen har stått på schemat, kombinerat med gymnastikträning hos GF Atletica på Tjörn. Lite bowling har också hunnits med. Och en hel del lek och bus!

Det är lätt för en utomstående att tro att när behandlingen är avslutad och barnet har tagit sig igenom den  med livet i behåll så är allt frid och fröjd. Då är det bara att återuppta det liv som var innan sjukdomen. Dessvärre ser ju inte verkligheten ut så. I den här gruppen har vi en nyligen färdigbehandlad flicka som haft hjärntumör. Hon kämpar på i våtdräkt eftersom hon är så tunn att hon inte kan hålla värmen själv. Men hon ler. Hon simmar. Och hon hoppar från kanten ner i djupt vatten. Vi har en 11-årig pojke med amputerat ben som har klarat målen i simning för årskurs 6 nu. Vi har en snart 12-årig flicka med kraftig synnedsättning efter tumör på synnerven, som uttryckt att ”det här är det bästa lägret någonsin!”. Och så har vi några som min Rut, som bara behöver få träna lite extra. Det här lägret är just en möjlighet att få komma ikapp med en liten del av det som livet efter barncancer innebär.

Det osynliga bandet mellan barnen här blir ibland synligt, när barnen frågar varandra vilken typ av cancer de haft, om de hade cvk eller port-a-cath. Men de funderingarna övergår ganska snabbt i fokus på lek och prat om vad de lärt sig i simbassängen idag, vilka simmärken de kan ta med sina nyvunna kunskaper och hur de ska hålla kontakten med varandra efter lägret. Barns förmåga att leva i nuet är ju överlägsen vuxnas. Vi vuxna i sällskapet har fått möjlighet till erfarenhetsutbyte och fina samtal om alla ”ups and downs” i livet som förälder till ett barn som varit svårt sjukt. Medlemskap i den klubben ger ju, trots att man helst inte hade velat platsa i den, en stark gemenskap och en känsla av samhörighet som är svår att uppnå med andra.

Rut är nu åtta år, går i tvåan, har långt, lite lockigt hår, snygga glasögon och ett jäkla humör emellanåt. Hon tränar artistisk gymnastik och har börjat tävla lite smått på hemmaplan under pandemiåren. Om ett par veckor är det dags för den första lite större tävlingen. Det är en cool känsla att sitta på läktaren och se sitt barn, som i vanliga fall kan vara ganska spralligt och svårtämjt, i full fokus på barr, bom och friståendegolv. Graciösa rörelser, sträckta ben, enorm styrka. Det handlar om koordination och kroppskontroll, grymma motoriska skills! Det känns lite extra speciellt att Rut fixar det, hon som faktiskt missade en hel del av sin motoriska utveckling under sjukdomsåren. Hon kan till exempel inte cykla än, även om vi kämpar. Men artistisk gymnastik kan hon. Det var fint att se när alla deltagarna på simlägret fick vistas på gymnastikgolvet hos GF Atletica och pröva på de olika redskapen utifrån sina förutsättningar. Tack för att vi fick komma och uppleva rörelseglädjen som gymnastiken innebär!

Stort tack också till Simklubben S77 Stenungsund, som tillhandahållit duktiga simtränare under dessa dagar. Vilken skillnad det har gjort för alla sju deltagare!

Det finns inget ”som vanligt ” efter barncancer.  Det finns ett före och ett efter som vi familjer behöver förhålla oss till. Beroende på typ av seneffekter ser livet olika ut för olika barn och deras familjer efter genomgången behandling. Det är så mycket värt när fokus får hamna på livet efteråt också. För forskning och stödinsatser behöver sikta mot att låta barnen leva. Inte bara överleva.