Ett kapitel stängs och ett nytt öppnas

Nu är det nästan ett halvår sedan jag skrev mitt senaste blogginlägg här på Barncancerfondens hemsida. Det har varit mycket fokus på skolan och lite annat som kommit emellan. Men nu är jag här igen! I mitt fjärde inlägg tänker jag berätta om hur mitt liv ser ut efter cancerbehandlingen, vad jag lärt mig av min resa och hur mina framtidsplaner ser ut.

Hej igen!

Det känns så overkligt att det är tre och ett halvt år sedan jag fick min cancerdiagnos. Var jag verkligen sjuk eller var allt bara en konstig dröm? Ibland nästan glömmer jag bort hela grejen med behandlingen och den resa som jag gått igenom. För det mesta i livet flyter liksom bara på. Jag har det allmänt bra, något jag inte var säker på om jag skulle få uppleva igen. Det är en ljuvlig känsla av hopp, frihet och glädje.

När jag insjuknade så vändes allt upp och ner. Allt sattes på paus, även min syn på framtiden. Att få ett så tungt besked som aggressiv T-cellslymfom och vara mitt i tonåren var en skittuff sak att gå igenom. Onkologerna berättade öppet om att den tuffaste delen av cytostatikabehandlingen med högdoser skulle vara i över ett år. Min totala behandlingstid blev två och ett halvt år, vilket i början kändes som en evighet. Skulle jag ens överleva till behandlingens slut? Jag brottades med väldigt många tankar i början, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på den tuffa situationen man ställs inför. Allt från tankar kring överlevnadschanser till hur jag kommer må under behandlingen och efteråt. Vem och hur skulle jag vara efter hela min behandling?

Men nu står jag här med ett helt annat perspektiv på livet. Min cancerresa har, trots allt, givit mig nya livsperspektiv, nya vänner och ett starkare jag. Under resans gång har jag träffat så många fina personer som jag aldrig hade träffat annars. Det kanske låter konstigt, men jag är ändå glad över att jag gått igenom min cancerresa. Dels eftersom jag faktiskt överlevt, dels för att jag blivit en bättre version av mig själv. Jag har fått lära mig att möta mig själv på ett helt annat sätt. En sak som jag verkligen kommer att ta med mig är att ta vara på livet och allt vad det har att erbjuda. Man vet aldrig vad som kan hända och när livet kan sättas på paus.

När jag närmade mig slutet på min två och ett halvt år långa cancerbehandling kändes det samtidigt sjukt märkligt att det snart skulle vara över. Evigheten hade plötsligt ett slut.

I januari förra året avslutade jag äntligen min cancerbehandling vilket kändes skönt. Jag skulle äntligen få återgå tillbaka till det normala i livet. Det enda som återstod när behandlingen var över var min port-a-cath. För er som inte vet så är en port-a-cath en dosa som sitter i bröstet tillsammans med en slang som går in i aortan (halspulsådern som går till hjärtat). I port-a-cathen har jag fått alla mina mediciner. Porten (ja, den kallas så i folkmun) behövde jag ha kvar ett tag efter min behandling eftersom det trots allt fortfarande finns risk för återfall.

Porten har fått mig att tänka tillbaka på hur det var under behandlingstiden eftersom den funnits med mig var jag än gått. Porten har också, till viss del, varit jobbig eftersom den bidragit till att jag inte har kunnat springa eller få upp pulsen alltför mycket för då har jag fått ont i hjärtat. Det har varit väldigt störande. Men, för att hantera det jobbiga har fiske och musik varit en stor och viktig del av mitt liv. Fisket har bidragit till ett lugn och är ett sätt för mig att samla mina tankar. Musik och att spela bas har varit ett skönt sätt att komma ifrån cancern. Jag är så glad över att jag, efter min tuffaste behandling under hösten 2020, fortsatte med att hålla på med musik igen som i sin tur skulle leda till att jag började spela i ett band via Kävlinge Kulturskola.

Men, för att återkomma till port-a-cathen så har jag äntligen fått operera ut den. The final step på min cancerresa! Det känns så skönt att det faktiskt till 100 % är över. Jag kommer fortfarande att gå på efterkontroller på onkologen i Lund och jag kommer sen tillhöra uppföljningsmottagningen som kommer följa upp mig och mitt mående genom livet. Det kan vara hur min psykosociala situation utvecklas, hur hjärtat och kroppen mår i övrigt m.m. Men det känns ändå skönt att det följs upp inför kommande liv i framtiden.

Samtidigt tar jag också studenten vilket känns väldigt stort. Ett år senare än mina jämnåriga kompisar, men vad tusan gör det när jag får leva och har hela livet framför mig. Att både min cancerresa är över samtidigt som jag tar studenten känns väldigt betydelsefullt. Två kapitel som stängs men som ger möjlighet till att nya skrivs.

När detta blogginlägg publiceras är det min studentdag och det kommer sannerligen bli ett minne för livet. Jag har klarat av att plugga alla ämnen på Naturlinjen och visst, det har varit många utmaningar men nu kan jag bara säga ”Jag klarade det”. För det är faktiskt inte helt självklart huruvida man orkar läsa på heltid eller liknande efter en cancerbehandling. Men jag är väldigt stolt över mig själv som lyckats ta mig an studierna.

Nu väntar nya utmaningar för mig. Mina planer är att, direkt efter studenten, studera biologi på Lunds universitet så jag hoppas verkligen att jag kommer in. Jag har en dröm om att eventuellt ta en master i Australien. Det hade varit en väldigt häftig grej med tanke på Stora Barriärrevet och det fantastiska marinlivet som finns. Det känns helt otroligt att ha en framtidstro igen. För tre och ett halvt år sedan visste jag inte om jag skulle överleva. Men trots allt står jag här, starkare än någonsin, med nya mål och massor av drömmar att uppfylla.  

Innan jag avslutar detta blogginlägg skulle jag vilja rikta ett stort tack till alla fantastiska personer som hjälpt mig under resans gång. Allt från mina läkare och sjuksyrror på avd. 64 i Lund, till min familj, vänner och alla andra som funnits där för mig. Tack till alla på Barncancerfonden Södra för er enorma kärlek, tid och engagemang för att göra livet lite ljusare, lite hoppfullare under tiden på sjukhuset.

Till dig som är under behandling just nu vill jag påminna om att du är stark och att det finns hopp! Det kommer en dag då du står på andra sidan och du ska se att du klarar det. För vi måste tro, ha ett hopp om att det löser sig. En av mina onkologer sa en gång, när det var som tuffast, att ”En dag kommer du kunna sätta en parentes om din cancerresa och kunna blicka tillbaka över resan som du går igenom.” För det är precis så jag känner, en parentes som nu sätts i min tidslinje.

Nu stänger jag detta kapitel så att nya kan skrivas.

Styrkekramar från Valdemar