Evelyn tappade tilliten till vuxna när hennes lillebror fick cancer

Jag heter Evelyn och är storasyster till krigaren Elvin som insjuknade i leukemi 2014, sex år gammal. Min familj hade varit i sommarstugan en helg och Elvin hade haft väldigt ont i öronen. Efter att ha varit på vårdcentralen fick vi ett svar vi aldrig kunnat förbereda oss för. Det här är min historia om när min bror var sjuk.

Jag var 10 år när jag en dag kom hem från skolan och mamma stod inne på toan och grät och sa att något hade hänt Elvin. Jag fick direkt en dålig känsla i magen. Efter en stund berättar hon att Elvin har fått cancer. Några dagar senare ville skolsköterskan prata med mig om allt som hänt. Jag bodde med min lillasyster, som bara var några år gammal, och med mamma då Elvin och pappa låg inne på sjukhuset. Jag öppnade upp mig med tillit till henne och berättade att mamma inte lagade mat och att jag tog mycket hand om min lillasyster.

Jag tyckte att det var så skönt att någon äntligen frågade hur jag mådde efter allt som hänt, men dagen efter så fick jag ett meddelande från socialtjänsten om att de ville träffa mig efter skolan. Så efter skolan gick jag till socialkontoret och träffade en kvinna som sa att vi skulle prata om min hemsituation. Vi pratade en stund och sedan sa hon att jag skulle bli flyttad till en fosterfamilj dagen därpå och bo där minst en månad. Jag blev helt chockad då jag förstod att det handlade om det jag hade berättat för skolsköterskan. Jag tappade helt tilliten till alla vuxna då de enligt mig hade förstört mitt liv.

Dagen kom då jag skulle flytta till fosterfamiljen i en helt annan stad. Familjen som jag flyttade till var helt underbar, men jag minns inte så mycket av den månaden, bara att jag mådde så otroligt dåligt. Jag ville bara hem och vara med min familj och framför allt min lillebror. Jag visste ju att cancer var en sjukdom som man dog av. Efter månaden hade gått så fick jag åka hem och bo hos fosterfamiljen endast på helgerna, med min lillasyster.

Skolan gick sämre och jag slutade bry mig om allt, jag blev bråkig och en sämre vän. Alla lärare på skolan frågade hur det var med Elvin, men ingen frågade någonsin hur det var med mig. Jag minns en jul när Elvin fick ett legoset för 5000 kronor och jag fick någon tröja med en bajskorv på. Pappa låg på sjukhuset med Elvin och hade aldrig tid för mig, det kändes som att ingen längre brydde sig om mig. Jag, mamma och lillasyster var sällan på sjukhuset då det låg inne i stan. Att få träffa min lillebror var bland det bästa och hemskaste som fanns. Där låg han i rummet, kopplad till massa sladdar och vätskor. Han hade en slang i näsan som gav honom mat för att han inte kunde äta då han mådde så dåligt. Ofta när vi var på sjukhuset var jag mest och pysslade med min lillasyster, jag ville inte se min lillebror så förstörd.

Det var en period när Elvin var jättedålig. Jag minns hur läskigt det var, men att en liten del av mig hoppades på att han skulle dö, så att allt bara skulle vara över och jag kunde få tillbaka min pappa. Tiden gick och Elvin blev friskare, men något var fortfarande fel för han var inte sig själv längre. Han var efter i många saker, som att läsa och räkna. Han var alltid så jobbig och fick bli sur och kasta runt saker utan några konsekvenser, eftersom han hade gått igenom mycket.

Pappa grävde ner sig i jobb och mamma jobbade natt, så jag var tvungen att väcka mina syskon, göra frukost och se till att de tog sig iväg till skolbussen tills jag började gymnasiet. Mina föräldrar började bråka så otroligt mycket över hela hemsituationen och vi barn hamnade där emellan. Jag mådde fortfarande dåligt över hur Elvin alltid var ett undantag, man fick aldrig vara elak tillbaka när han sa eller gjorde något.

År 2022 anmälde min mamma mig och Elvin till ungdomslägret med Barncancerfonden. Jag ville absolut inte åka på lägret då jag tyckte det kändes jättejobbigt att flyga och sova borta i flera dagar. Till slut så köpte mamma tågbiljetter istället och jag åkte på lägret. Det är nog det bästa beslutet jag tagit i mitt liv, då jag träffade andra som gått igenom exakt samma sak som jag gjort och jag kände mig inte lika ensam.

En av de som jag umgicks med på lägret kände jag igen, då han gick på samma skola som mig i ett år. Vi pratade faktiskt inte med varandra så mycket på lägret men efter lägret så tog vi upp kontakten och till en början spelade onlinespel med varandra eftersom vi bodde två timmar ifrån varandra. Men då vi båda går i skolan i samma stad så träffades vi i en park efter skolan och hängde och vi båda började känna ett starkt band till varandra. Det kändes så mycket lättare då vi båda har gått igenom liknande händelser och vet hur det känns att bli bortglömd av nära och kära. Att äntligen få uppmärksamhet av någon och dela med sig av sin historia, till någon som faktiskt kunde förstå och hålla med. Idag är vi sambos och har varit tillsammans i ett år. Det har varit en jobbig resa men jag hade inte ändrat på något.

/Evelyn

Läs även Adrians inlägg.

Läs mer om Barncancerfondens stöd till syskon.