Familj, ekonomi och Citykamrater

Hur påverkas en familj som drabbas av att ett barn blir svårt sjukt? Och hur klarar man av det på bästa sätt? Ja, det är såklart olika. Men, man kan nog med säkerhet säga att ”det är bra om utgångsläget är gott.”

Jag pratar då om enkla saker som att man bor bra, har vänner, familj och sånt. Men för mig måste jag nog påstå det viktigaste var att vi var kära i varandra. Jag och min fru alltså. Låt oss först göra en sak helt klar och tydlig. Jag älskar Emmelie, med henne i mitt liv är allting mycket bättre. Hon är visserligen mycket kortare än jag så när det ska hämtas saker som ligger på höga hyllor är hon i stort sett världslös men, i nästan allt annat är hon ovärderlig. Vi är tillsammans miljarder gånger starkare än var och en för sig.

Vi har hängt ihop i drygt tio år och det är i sig viktigt. Vi hade ett liv tillsammans innan allt det här hände. Vi har gjort saker tillsammans, vi har gemensamma minnen. Jag älskar henne fortfarande och hon älskar mig, trots allt. Jag säger trots allt, och då menar jag inte Noels sjukdom utan, trots mig. Tänk att bo med någon som tvingas gå in från bilen minst tre gånger VARJE morgon för att jag glömt börs, glömt iPhone, glömt barnen. Jag är hopplös, jag glömmer saker hela tiden. Så till den milda grad att jag numera hanterar det med ett stoiskt lugn, värdigt dom där huvuden på Påskön.

Jag lovar plocka undan hemma. På hedersord men, det blir liksom inte av. Jag skvätter vatten på golvet när jag duschar trots att jag vet att vi inte har någon vattentät matta där. Jag lägger på tok för mycket pengar på skotrar och deras tillbehör. Jag luktar ibland illa, sådär illa som bara karlar kan. Jag är morgontrött. Jag vägrar hunsas av elektroniska prylar vilket leder till okontrollerade vredesutbrott när satellit tvn inte funkar. Jag jagar skrikandes, gamla människor i bil över parkeringen på Coop för att dom pekat finger. Känner du igen dig, har du blivit jagad av en galen man i flipp-flopp utanför Coop? I så fall, skäms på dig. Ingen anständig människa sitter i skydd av bilen och pekar finger åt folk. Men det vet du ju nu, det var inte lika kul när jag öppnade dörren, eller hur? Trots allt detta älskar Emmelie mig.

Men det är inte därför, för att hon står ut med mig som jag älskar henne. Det är för att hon är perfekt, perfekt för mig. Så här kommer ett konkret råd. Om du misstänker att ni kommer att drabbas av något liknande som vi. Se då till att du älskar din partner och om det är mjöligt se till att din partner älskar dig. Om det av olika anledningar inte går, se då till att ha en så bra relation till dina barns andra förälder som möjligt. Åtminstone de saker som du faktisk kan på verka. Det gör som en bieffekt även livet i övrigt så mycket behagligare. Å du, det finns dom som klarar det utan partner.

Nu över till något mycket tråkigare som också påverkas, ekonomi. Helt ärligt, det kostar på att vara sjukskriven. Visst, försäkringskassan har en speciell avdelning för ”svårt sjuka barn” som är helt fantastiska. Om någon av er som jobbar där läser detta ska ni veta att ni kanske är en av de viktigaste praktiska detaljer som gjort att vi kom ut på andra sidan av detta som människor. På riktigt, tusen tusen tack. Det jag inte visste innan detta startade var att alla försäkringar av typen ”om du blir långtidssjukskriven betalar vi ut en summa för att minska den ekonomiska förlusten” INTE gäller om det är ditt barn som är drabbat. Jobbar du i någon fackförening? Kolla upp och ändra detta, det är din plikt som människa.

Vi har haft tur som haft lite pengar sparat och släkt som bidragit när det varit tight. Men det är inte lätt. Jag fattar att man inte kan förbereda sig för allt men om ni inte redan gjort det så kolla hur era försäkringar skulle fungera om ni också skulle drabbas. Att göra annat är såklart också viktigt. Citykamraterna. I detta ord ryms så mycket. Denna innebandyklubb som startade för 25 år sedan och som jag varit en del av sedan 90-talet. Förutom de sportsliga framgångarna, vi vinner vanligtvis serien och eller slutspelet varje år. Det är samma serie varje år eftersom vi kategoriskt vägrat flyttas upp. Varför undrar ni? Jo, ett evenemang skulle innebära att matcherna skulle spelas i fler städer än Skellefteå, tex Umeå. Ni hör ju, vem vill åka till Drygume? De allra flesta av oss Citykamrater har vår idrottsliga topp bakom oss. De flesta av oss har i huvudsak sysslat med andra sporter, i alla fall i huvudsak. Hockey och fotboll är nog det vanligaste. Men i takt med att innebandyn kommit ikapp ser vi nu även kamrater som varit innebandyspelare hela sin aktiva karriär. 

Vi tränar två gånger i veckan och under säsong spelar vi dessutom en match. Detta är ett utmärkt tillfälle att uppbringa något så oviktigt som att med all sin energi försöka få en bit plast att passera ett sträck i golvet som vi upphöjt till mållinje. Vidare att med full kraft försöka att se till att dom andra, dom i klädda en träningsväst med annan färg en min, oftast blå, inte lyckas göra detsamma på vår sida av planen. Det är ju dumt och helt oviktigt. Även om ”unga”, vi delar ofta lag efter ålder, skulle vinna går ju solen upp imorgon, sargen måste plockas, vi åker hem och forsätter våra liv. Men där just då är det inte ovanligt att målburar kastas i frustation, att det flåsande av ansträngning läggs upp strategier lika genomtänkta och allvarliga som handlade det om en stormning av Normandie. Men det jublas också, kramas och highfivas så snart en boll går i mål och ibland förs ett samtal på avbytarbänken som inte alls handlar om innebandy. Hjärntumör eller inte, det här är viktig för en sån som mig. Inte bara för hjärnan utan även att hålla en åldrande kropp i någorlunda form och för att låta hjärtat jobba.

Vilket osökt får mig att tänka på den där gången jag stod på fritidskontoret i Skellefteå. Vi hade tilldelats tiden mellan 22 och 23 på måndagar för vår träning. Det skämtades vill om att vi skulle byta namn till ”Nattklubben IF”. Om man tränar så sent kan man vara säker på att det inte kommer någon efter vilket ger möjlighet att avsluta med ett så kallat ”sista målet vinner”. Ett bra sätt att avsluta för att hålla igång tempot in i det sista. Hur som helst hade någon bestämt att ljuset skulle släckas med tidsur. Således släcktes ljuset prick kl 23. Förvånat stannade spelet upp. Vi plockar sarg och letar bollar i mörkret. Sådana här säker triggar igång mig. Hur fan är det möjligt? Sen står jag där, morgonen efter på fritidskontoret och undrar vad fan som pågår.

Jag – Ljuset slocknade igår när vi tränade.

Hen – Ja, ni har ju tid till 23.00, sedan släcks ljuset

Jag  – Ni ska ge fan i å släcka i min hall.

Hen – Vadå, din hall?

Jag – Du jag ska berätta för dig att jag har betalt skatt i hela mitt liv, hallen är byggd med dom pengarna. Ni ska ge fan i å släcka i min hall.

Hen – Ja, men… Ni har bara tid till 23.00… Hur skulle de se ut om folk spelade innebandy hela nätterna?

Jag – Ja, men hur ser det ut nu säger jag och drar upp tröjan för att blottlägga min drygt 40-åriga något för stora mage. Det är knappast för mycket innebandy som är det största problemet för män over 40 i norrland… Nu släcks ljuset kvart över… Så sammanfattningsvis, se till att vara kär i din partner, kolla försäkringarna och hitta dina Citykamrater. Det är bra för kropp och själ. 

//Fredrik