”Jag har kommit närmare min son”
När ett barn får cancer påverkas hela familjen. I samband med fars dag bad vi Johan Ripås att reflektera lite över hur papparollen förändrats i och med hans sons sjukdom.
För ett och ett halvt år sedan fick Johan Ripås och hans fru beskedet att deras treårige son hade fått leukemi. Två veckor senare hade de packat ihop sitt liv i Sydafrika, där Johan jobbade som korrespondent, och flyttat tillbaka till Sverige. Idag är de mer än halvvägs genom behandlingen.
Hur har din papparoll förändrats under tiden som din son varit sjuk?
- Sjukdomen har gjort att jag som pappa kommit närmare min son tror jag. Under dagarna och nätterna på sjukhuset blir vi ett litet team. Speciella omständigheter skapar speciella relationer. Jag har under hela behandlingen haft som mål att min son inte ska vara rädd, och det tror jag inte heller att han har varit .
Är det annorlunda att uppfostra ett barn som är sjukt?
- Verkligen! Det är mycket lätt att man börjar röra sig runt det sjuka barnet med ett slags omvårdnadsantenner utfällda hela tiden.
- Hur man än gör blir barnet centrum för uppmärksamhet. Det jobbiga, som sjukhus, mediciner, håravfall berör ju barnet, men i andra vågskålen finns presenter, godsaker och clowner – som också är till för det sjuka barnet. Man kan vara medveten om detta, men det är svårt att göra rätt som förälder i ett sådant här läge. Nu har vår son börjat förskola och jag upplever att han tycker om att ha regler som alla andra.
Har relationen till din fru påverkats?
- Man kommer på samma gång närmare och längre ifrån varandra. Vi har försökt att inte bli uppslukade av cancertänkande, utan velat leva som vanligt så mycket det går. Om man skjuter upp det gemensamma livet till efter vårdtiden, finns risken att det inte finns något gemensamt liv alls kvar då.
Har ni olika roller?
- Rebeccah har tagit mycket mer ansvar kring mediciner, doseringar, sjukhustider, och kommunikation med vårdpersonal. Det verkar inte vara helt ovanligt att kvinnan tar en större roll. Jag har skött mycket av det praktiska, kontakter med myndigheter, ordnat skolplatser, lägenhet och så vidare.
- Vi har försökt göra det vi har varit bra på. Lika viktigt att inte kliva över varandra och engagera sig i samma saker är det förstås att båda verkligen drar varsitt lass.
Hur har relationen till de övriga barnen förändrats?
- De större har fått sköta sig själva i mycket högre utsträckning. Inte främst på grund av sjukdomen utan för att livet här i Sverige är annorlunda jämfört med det vi levde i Sydafrika. Men vi försöker ta oss tid med dem också. Två helger i rad har Rebeccah till exempel nyligen rest i väg med ett barn i taget.
Vad tycker du är viktigast att du som pappa ger ditt barn under sjukdomstiden?
- Kontinuerlig närvaro tror jag är viktigt. Att satsa på att vara helkul lekpappa på sjukhuset är tröttande. Det är trots allt flera års sjukdomstid vi pratar om. Bättre att satsa sin energi på att orka hela vägen. Vara lyhörd, hålla ihop, visa kärlek.
Fakta: Johan Ripås
Familj: Hustrun Rebeccah, tre barn; 4, 9 och 11 år
Yrke: Journalist och författare
Här kan du läsa om Johans bok "När himlen faller ner".