Fars dag – en ypperlig dag för reflektion

Jag har alltid känt mig lite kluven inför Fars dag. Och Mors dag också för den delen. Har alltid haft känslan av att vi ”firar” och uppmärksammar någon som borde få samma erkännande varje dag. Bara mor blir hyllad för allt hon gör för hemmet och far får en slips en dag om året så kan vi i övrigt leva på som vanligt och inte ändra på våra mönster alla andra dagar.

Jag hårdrar det, men lite så är jag uppvuxen.

Men självklart behöver det inte vara så. Självklart kan man ta en gammal tradition och fylla den med ett nytt innehåll, är det inte så traditioner hålls vid liv?

Fars dag kan vara en alldeles ypperlig dag att använda till egen reflektion över rollen som pappa, som partner eller som ena hälften av ett delat föräldraskap.

Vad gör jag bra? Vad kan jag bli bättre på?

Hur mår jag i min roll?

När ditt barn diagnosticeras med cancer startas många processer inom dig.

Samtidigt. Det går ofta så fort att det är omöjligt att hinna med.

Du behövs som stöd för ditt barn, ett stöd som ser olika ut beroende på barnets ålder och diagnos.

Du behövs som stöd för eventuella syskon, ett stöd som ser olika ut beroende på syskonens ålder.

Du behövs som stöd till din partner, ett stöd som ser olika ut beroende på var ni befinner er i relationen när cancerbeskedet kom.

Du behöver hitta en väg framåt tillsammans med den förälder du delar föräldraskapet med även om ni separerat och mycket av det kanske ännu inte har landat i något nytt.

Och - du behöver ta hand om dig själv.

En svår, för att inte säga omöjlig, ekvation. Hur skall jag räcka till?

Självklart hamnar fokus på barnet och eventuella syskon först. Timme efter timme, dag för dag löser man det som behöver lösas – för att man måste och för att det inte finns något alternativ.

Men någonstans på vägen behöver vi alla en kanal, ett forum, en plats att få läcka lite på. En plats för bekräftelse som i sin tur kan ge kraft tillbaka att orka kämpa vidare med.

Det är alltid farligt att generalisera men jag undrar ändå:

Behöver vi män - vi pappor – bli bättre på att söka stöd och bekräftelse hos våra närmaste och inte minst hos varandra?

Behöver vi bli bättre på att ta hand om ”vår egen” kamp mitt i det svåra?

Tar vi emot den hjälp och det stöd som våra partners och andra närstående erbjuder?

Vågar vi vara små eller bär vi med oss en bild av att vi alltid behöver vara starka?

Vad har då detta med Fars dag att göra?

Kanske borde vi män ta till oss den dagen som en möjlighet att fundera över oss själva och vilka behov vi innerst inne har? Vad saknar jag för hjälp och stöd och vad kan jag ta för steg för att förändra min situation?

I de digitala samtalsgrupperna som jag är med och leder hade det gärna fått vara fler pappor. Med några få undantag lyser dessa helt med sin frånvaro.

Visst – och det är viktigt att påpeka – det finns inget rätt eller fel, alla måste få hitta sin väg framåt. Men frågan måste ändå få ställas; borde vi pappor inte bli bättre på att bearbeta det vi är med om tillsammans med andra?

Att få bli lyssnad till och att lyssna som en del i helandet.

Att få och att få ge bekräftelse.

Känslan av att inte stå själv, att inte vara ensam.

Den pappahelg som nyligen anordnades av Barncancerfonden Västra blev fullbokad och nu ser man över möjligheten att lägga in fler liknande helger i verksamhetskalendern. Så bra!

Men vi kan säkert bli än bättre på att erbjuda pappor fler möjligheter att kunna mötas på.

Det finns ett citat av författaren Albert Camus som i sin enkelhet rymmer så mycket:

Gå inte bakom mig, jag kanske inte leder.

Gå inte framför mig, jag kanske inte följer.

Gå bara bredvid mig och var min vän.

Kanske behöver det inte vara konstigare än så – att under en tid gå bredvid varandra, på vars och ens egna stig med alla dess utmaningar och svårigheter som en barncancerdiagnos för med sig. Så att vi kan stötta men också tillåta oss att bli stöttade. Så att vi orkar finnas med där vi som allra mest behövs… och orkar lite till - för det måste vi ju!

Så pappor - låt oss inte bara bli firade på Fars dag, låt oss fira själva genom att bekräfta och gå bredvid varandra framåt.

/Joachim Ottosson,

Styrelseledamot i Barncancerföreningen Västra