Fotboll är mitt liv och mitt liv är fotboll
Dagen och ögonblicket jag fick beskedet hade jag ingen aning om vad det betydde. Hjärntumör, tänkte jag, vad betyder det? På reaktionen mamma hade förstod jag att det var dåligt, men inte hur dåligt. Det tog flera år för mig att inse att det var cancer jag hade haft. Och nu, idag, förstår jag verkligen hur fruktansvärt det måste ha varit för min familj.
Behandlingen var, vad jag kan komma ihåg, inte så jobbig. Den var nog värre än vad jag kommer ihåg, för det enda jag minns som var jobbigt var att gå på toa. Mer specifikt att göra nummer två. För när det inte kom något var jag tvungen att ta nån form av dropp och det minns jag att jag hatade. Det fanns nog saker som var mer fruktansvärda än det, men jag är glad över att jag inte kommer ihåg dom.
En sak jag ofta tänkte på när jag var sjuk var mina kompisars reaktioner och tankar. Ibland vill jag gå tillbaka och se hur det var på fotbollsträningarna, lektionerna och på matcherna. Tänkte de ens på mig, var de oroliga eller använde de mig som motivation på till exempel matcherna? De få gånger jag kommunicerade med dem pratade vi inte om min hälsa eller liknande. Det är jag glad för. Vi spelade spel på mobilen och pratade om och fokuserade endast på det.
Det absolut jobbigaste med att vara sjuk, när jag var i själva skiten (ursäkta språket), var såklart att inte kunna spela fotboll. Jag pratade inte med någon om det. Det ville jag inte då och det ångrar jag inte. Som sagt var det enda jag pratade med mina kompisar om spelen vi spelade tillsammans. Men andra saker, som skolan, var också jobbiga att missa. När jag väl kom tillbaka till skolan kände jag mig inte utanför, men jag märkte att alla behandlade mig annorlunda och det tyckte jag var jobbigt.
Vad fotbollen betydde då och betyder nu för mig går nästan inte att sätta ord på. Det gick inte en enda dag då jag inte undrade över när jag skulle få spela igen. På min säng på sjukhuset hängde alltid en Griezmann-tröja (min favoritspelare då) vid mina fötter. Jag tror att nån läkare tog bort den en gång och att jag börja skrika på honom. Så mycket betydde den tröjan för mig. Idag är fotboll mitt liv och mitt liv är fotboll. Jag tränar på gym på grund av fotbollen. Jag försöker planera mitt plugg efter fotbollen. Jag kollar på så många matcher som möjligt. Ibland är det inte ens mina lag. Detta skrapar bara på ytan av min kärlek till sporten. Men så djupt och mycket kan jag inte skriva här.
Jag skulle inte säga att jag förändrats så mycket. Men en del. Jag har såklart två ärr på kroppen som jag kommer ha livet ut. Eftersom ett ärr är i bakhuvudet och rätt så stort har jag undvikt att klippa håret så kort där bak. Annars är det mer konkreta förändringar. Så fort jag ser en reklam om Barncancerfonden eller liknande tänker jag tillbaka på det. Jag tänker på hur mitt liv hade sett ut om jag inte hade blivit sjuk. Hade jag sett annorlunda ut? Hade jag varit smartare, starkare eller kanske längre? Men det jag tänker på mest är fotbollen och hur det hade gått för mig med den om jag inte hade blivit sjuk. Jag vet att jag låg på en extremt hög nivå innan. Men sen blev jag sjuk och det kändes som att jag inte fick träna på ett år. Det var inte så länge, utan jag var tillbaka på träningar några veckor efter den andra operationen. Jag fick däremot inte nicka på sex veckor. Jag väntade alla veckor och på dagen när sex veckor gått så nickade jag. Jag vet att jag hade varit på en mycket högre nivå nu om jag inte blivit sjuk då. Men sånt är livet tyvärr, det går inte alltid som planerat.
Idag mår jag bra och har fokus på min fotboll, skola och gymträning. Just nu längtar jag väldigt mycket efter vår skolresa till Berlin, fotbollssäsongen och sommarlovet. Efter sommaren hoppas jag komma in på det gymnasium som jag har sökt. Jag vill gå samhällsprogrammet med inriktning på beteendevetenskap. Jag drömmer om att kunna fortsätta med fotbollen och spela på professionell nivå i framtiden.
/Valdemar
