Fotografier och minnen

Det är Ivars sista dag på förskolan. Efter sommaren blir han skolpojke. Jag packar ihop hans saker och en av de fina förskollärarna kommer med hans pärm. Den som börjar med hans första tid på den här förskolan.

Hösten 2010. Den där hösten då allt började. När vårt liv förändrades för alltid. Då den oinbjudna gästen cancer flyttade in i vårt liv. Han är så liten på bilderna. En liten pojke precis fyllda tre år med lockigt hår och runda kinder. Vi bläddrar framåt i pärmen. Lek på gården. Framför målarstafflit. Pyssel med bästa kompisen.

Pang!

En bild från tiden som jag knappt orkar tänka på. För att den gör för ont.

November 2010 Bilder jag inte kan titta på. Bilder som får mig att vilja gråta. Hon fyller sex år. Hon är smal. Mager. Genomskinlig. Tappat 25 procent av sin vikt på lite mer än en månad. Väger mindre än lillebror. Tappat nästan allt hår. Lite är kvar. Långa, ljusa testar hänger ner i ansiktet. Jag tänker på Emil och fattighjonen. Vi firar på morgonen som vi brukar. Med tårta och presenter. Hon sitter upp i rosa nattlinne med spöken på. Öppnar paket snabbt. River upp. Hon kämpar på som att det är ett jobb som ska göras. På eftermiddagen åker vi till sjukhuset och tar bort stygn. -Mamma, det här är min sämsta födelsedag. Jag fick ta bort stygnen på min födelsedag. Det kommer bli värre och bättre. Men bara en födelsedag till. Tur att det blir den bästa av födelsedagar.  

På bilden i pärmen sitter de i mitt knä. Mina båda fina barn. Ivar i pepparkaksdräkt och Nora i lager på lager med varma tröjor. För att man fryser när man är så mager så revbenen syns. På den bleka kinden sitter ett stort sondplåster och sonden ringlar ner bakom ryggen. Jag minns att vi direkt efter luciafirandet åker till sjukhuset för ännu en behandling. Det är en tid då vi lever men inget vet. Ingen vet om det finns någon behandling som biter på tumörerna och vi är rädda. Skräckslagna. Jag kan inte värja mig. Tårarna kommer. Jag sväljer och försöker fortsätta lyssna och titta på bilderna. Ivar står bredvid och sneglar upp på mig. Han har sett och förstått. Jag längtar hem. För att lätta på trycket i fred. Fördämningarna bryts redan i hissen upp.

/Lena Forsaeus