Från barn till vuxen

I mars fyller han 18, min förstfödde. Det gör ju inte någon skillnad, tänker jag. Han är ju ändå min lille pojk, på nått vis. Men då och då påminns jag om att han börjar bli vuxen.

Han får rösta i nästa val och övningsköra redan nu om han vill. Om ett halvår kommer hans studiebidrag in på hans eget konto. Om ett halvår har jag ingen laglig rätt att ta ut mediciner i hans namn, eller ens att följa med på läkarbesök om han inte vill det.

Om ett halvår går posten direkt till honom och inte till ”målsman”. På senaste halvårs-kontrollen på barnonkologen talade vi om flytten till vuxenonkologen, om att ta bort port-a-cathen och om att ha slutsamtal med hans läkare. Vi har haft oroliga år med tonåringen. I hjärntumörens efterdyningar har det varit svårt att finna ro och den nya vardagen efter tumören var vi oförberedda på.

Han har varit arg, ledsen och långt ifrån levnadsglad, pojken. De sociala krockarna har varit många och svåra att förstå. För honom. För oss. Han har varit rädd. Jag har känt mig maktlös och undrat om det är så här vi ska ha det nu, i det nya livet efter en cancertumör. Vi, han och jag, har tvingats in i en absurd tillvaro som trotsar alla grundlagar och jag har behövt skjuta honom ifrån mig, varsamt men bestämt. Jo, du kan. Det är säkert. Du kan själv!

Men jag är här. Jag står här bakom dig och puttar lite försiktigt bara. Det har varit svårt. Han ska ju göra det här arbetet själv! Och jag ska som mamma streta emot, ha svårt att släppa, sätta gränser som han ska flytta på och träda över. Nu är det jag som suddar ut gränserna och säger att JODÅ! Testa! Gå över gränserna.

Men på senare tid har han landat, smugit sig in i ett självständigare liv bortom mamma. En nyvaknad livsglädje och nyfikenhet inför vuxenlivet har äntligen infunnit sig. På sin trimmade permobil ger han sig ut i världen, och jag vet inte var han är. Det är som det ska. Han är snart 18.

Så vi pratar framtid nu. Äntligen. Drygt fem år efter avslutad behandling kan vi äntligen börja lyfta blicken från hans och våra fötter som tagit stapplande steg, försiktigt ett steg i taget. Nu kan han äntligen börja ta flera steg, nästan hoppsa-steg framåt med ett fokus på något ljust. Sommarjobb nästa sommar? Studenten om några år. Kanske folkhögskola? Lägenhet och jobb? Jajamänsan. Nu kan vi äntligen prata om de här sakerna som alla andra tonårsföräldrar gör.

Är det nu jag ska få börja bromsa, hålla tillbaka honom efter år av motiverande samtal, puttande, fösande av sonen framför mig? Turbulensen i mig växer, samtidigt som glädjen och känslan av att ha gått i mål infinner sig. Är jag redo för det här? Är jag redo att släppa taget? Jag hör min inre vuxna Helene som lugnt och moderligt säger: Allt är som det ska nu, Helene. Allt är som det ska.

//Helene Kindstedt