Från diffus oro till brutal verklighet
Det susar i hela kroppen när jag avslutar telefonsamtalet med Kent. Den oro jag levt med har gått över i en panik så intensiv att tårarna knappt tar sig fram, mitt inre är förvandlat till is.
Jag rycker ur mobilen ur laddaren och ringer till pappa för att be honom hämta mig. Medan jag svamlar osammanhängande i telefonen gör mitt organisatoriska jag en utbrytning och tvingar in mig på Juvas rum där jag norpar en ryggsäck som jag börjar fylla med mer eller mindre viktiga saker. Så lämnar jag skakande huset och börjar gå för att möta pappa. Jag ser allt som genom en grå dimma och när pappa plockar upp mig efter vägen snyftar jag mellan tårarna fram att Juva har leukemi, att jag kommer att mista henne också. Pappa säger att vi inte ska ta ut något i förskott, men ångesten efter mammas död i cancer knappt fem år tidigare är alltför färsk. Ondsinta röster väser i mitt öra att det nu är dags igen. Förutom mamma har jag också mist min bror och jag bär på en ständig skräck att förlora fler familjemedlemmar. Nu handlar det om mitt barn och jag är så rädd att jag inte förstår hur jag kan fortsätta andas.
Första stopp: Sundsvall
Eftersom ambulansen ännu inte lämnat Ånge byter Kent och jag plats. Ingen är egentligen i stånd att köra bil men av oss två känns ändå Kent mest lämpad för uppgiften, så han tar med Jennilie och kör efter oss. När jag kliver in i ambulansen får jag spänna varenda muskel för att inte bryta ihop. Fastän jag träffat Juva bara en timme tidigare förväntar jag mig att se ett helt annat barn där på båren, som om det faktum att hon ligger i en blåljusblinkande ambulans har gjort henne så sjuk att hon inte längre går att känna igen. Så är det förstås inte. Min lilla fågelunge ligger där gulblek och härjad, med en nål i handen, men hon ser sig uppmärksamt omkring och verkar inte märkbart tagen av stundens allvar. Ångesten dämpas något av hennes påtagliga närvaro och jag försöker intala mig själv att det kanske inte behöver vara så farligt som jag målat upp i mitt inre.
Väl framme i Sundsvall körs Juva in i ett bås på akuten, hon får dropp och fler blodprover tas. Pulsen ligger på 135-140 vilket till och med jag förstår är för högt och jag har fått höra att blodvärdet som togs i Ånge var 26. Det säger mig ingenting förrän en läkare förklarar att det åtminstone ska ligga över 100. Tanken svindlar, hur kan hon ha hamnat så lågt? Vi får ganska snart klart för oss att det mest troligt handlar om någon form av blodsjukdom och min rädsla för leukemi förstärks.
Efter en stund flyttas vi upp till barnavdelningen där vi får ett eget rum att vänta på ytterligare besked i. Vi pratar inte med varandra, vi är stumma av chock och skräck. När en ny läkare till slut kommer in och bekräftar att det handlar om en blodsjukdom och att vi omedelbart måste åka till Umeå för vidare utredning blir det verkligt på riktigt och vi bryter alla fyra ihop. Juva, som inte förstår allvaret, blir nog mest rädd över att se sina föräldrar och sin syster gråta så okontrollerat och faller in i den allmänna förtvivlan. Jag pressar mellan tårarna fram till doktor Katarina det enda jag ser framför mig: Den femte blå stolen i reklamen.
Den tomma stolen. Stolen som min Juva nu löper allvarlig risk att inte få sitta på... Katarina, som tar min förtvivlan på största allvar, förklarar att det nu är fler barn som klarar sig, att överlevnaden numera snarare ligger på 90 än 80 procent. Det är märkligt tröstande att höra och i just det läget finns det nog ingenting bättre hon kunde ha sagt till mig.
Eftersom vi får veta att vi kommer få stanna i Umeå i minst två veckor åker Kent och Jennilie hem för att packa. De ska sedan få en sjuktaxi hemifrån till Umeå medan Juva och jag får åka ambulans direkt från sjukhuset. Juva får en påse blod och redan innan den gått in helt noterar jag med lika delar fascination och obehag hur hon ändrar färg. Kinderna blir svagt rosafärgade och när jag tittar på hennes arm är den förvisso otroligt blek men inte längre gul. Jag chockas ännu en gång, nu av insikten av hur genomskinligt blek hon hunnit bli under den långa nedbrytningstiden.
Vidare till Umeå
Den första ambulans som kommer för att hämta oss skickas ut på ett annat uppdrag och vi får vänta ett bra tag på nästa. Juva, som fått ny energi av blodet, vill se sig omkring på avdelningen och jag bär runt henne på ena armen och rullar droppställningen med andra handen. Vi tittar på fiskarna i det för natten släckta akvariet och jag känner mig lika instängd som dem i denna min nya verklighet. En ny ambulans dyker upp till slut och jag får ännu en smärtsam insikt i situationens allvar när personalen skickar med oss en påse trombocyter. Jag frågar ambulans-Torkel om det verkligen är nödvändigt under en tre timmars färd och han förklarar att vi måste ha det för säkerhets skull. Han undersöker också Juva regelbundet för att hitta eventuella, som han beskriver det, ”små, små prickar på kroppen” som skulle tyda på att påsen med blodplättar genast måste tas i bruk. Såhär i efterhand förstår jag dem, nu när jag vet att trombocyterna vanligtvis ligger på flerhundra-siffrigt och Juvas då kom upp i ynka 31. Gränsen för när trombocyter ges till de här barnen är när deras egna sjunker under 30 så jag gissar att det var därför Sundsvall väntade med att ge henne, plus att hon där fick blod och man måste ta det lite lugnt med tankningarna så hjärtat hinner med.
När vi äntligen kommer fram till Barn 3 på Norrlands Universitetssjukhus har klockan passerat halv tre på natten och Kent och Jennilie väntar i sal H som, vilket vi ännu inte vet, kommer vara vårt hem under de närmaste sex veckorna. När vi rullar Juvas bår genom de sovande korridorerna formligen anfalls jag av ordet ”Barncancerfonden”. Överallt finns där klistermärken, broschyrer och lappar med information som framstår som självlysande, de är det enda jag ser. Den välbekanta loggan borrar sig in i mina ögon och fortsätter obönhörligt nedåt tills den når hjärtat där den kilar in sig som ett skavsår på just det ställe där min enorma rädsla för cancer bor.
Vi har nått vår destination; ingången till den emotionella berg- och dalbana som väntar på att ta oss med på en oförglömlig tur.
//Jannice