Hon är här, men jag saknar henne
Hon ligger bredvid mig, med benen som vanligt intrasslade i mina. Jag kan ana hennes silhuett i skenet från den färgskiftande nattlampan. En liten hand, tryggt utslängd nedanför det avslappnade huvudet. Sträva, men samtidigt mjuka, nybildade hårtestar.
Vi sover alltid tillsammans hon och jag. Hon ligger snett över sängen för att lättare kunna styra in sina ben i mina. Jag hör de djupa andetagen som emellanåt avbryts av ett utdraget läte, en blandning av suckande och stönande. De små tänderna som rätt vad det är gnids hårt mot varandra, det gnisslande ljudet skär i mig.
Plötsligt rycker jag till när hennes ben börjar dansa med mina, i de spasmer som drar i henne varje natt. Hon själv reagerar inte, sover bara lugnt vidare medan jag oroligt registrerar ryckningarna. Ber att de ska sluta snabbt, livrädd att de ska utvecklas till ett nytt krampanfall. Jag ser henne, hör henne, känner hennes kropp mot min.
Ändå saknar jag henne.
Trots att hon ligger tryckt tätt intill mig värker det i bröstet av längtan. Jag saknar fågelungen, det oskyldiga flickebarnet med tunn kropp och långt, ständigt trassligt, linfärgat hår. De babymjuka lockarna, de som hon aldrig ville borsta och sällan var intresserad av att sätta upp, att göra en frisyr av. Luggen som alltid var för lång och hängde i vägen för de uttrycksfulla blå ögonen.
Jag saknar henne.
Barnet vars största lidande tidigare orsakats av sommarens cykelsår på knäet som slogs upp gång på gång. Det barn som långsamt förtvinade framför våra ögon när cancern tog hennes kropp i besittning, centimeter för centimeter. Som trots det aldrig gav vika för smärtan, aldrig lät oss förstå vilket helvete som utspelades inuti henne.
Som härdade ut
Det barnet saknar jag idag. Jag är överväldigad av behovet att få hålla henne hårt, känna den beniga kroppen mot min, stryka över det mjuka, trassliga håret och insupa den vanvettigt älskade gestalten såsom den var före cancern. Före cellgifterna och kortisonet, som sköter sin uppgift på insidan av den lilla kroppen med bravur, men vars påverkan så tydligt förändrat dess yttre. Jag vill hålla om, trösta och försäkra att allt kommer bli bra. Jag skulle vilja få finnas där för min fågelunge, ingjuta trygghet och lugn i henne. På något sätt känns det som att jag inte fått göra det, fastän jag varit där bredvid henne under hela kampen. Med henne, hos henne, jag har varit där.
Jag har följt hela utvecklingen från spröd fågelunge till den krigare hon är idag. Där finns inget sprött kvar, hon är den starka av oss nu. Hon, med sin kärna av stål, som fyller mig med stolthet över den okuvliga vilja som ruvar inombords. Hon är makalös, och fastän jag inte kan låta bli att sakna det barn hon var för inte så längesen är jag djupt tacksam varje gång jag känner de fortfarande ganska tunna benen viras runt mina. Måtte de aldrig behöva fattas mig.
//Jannice