Ett hundliv

Ett hundliv är en fras man kan fundera över – på engelska hade uttrycket från början en ganska negativ klang. It's a dog's life.

Hundar levde inte lika länge som de gör idag, med den vård som de kan få om de blir sjuka. Då bodde de utomhus. Hade de tur, kunde de söka skydd i kalla, fuktiga lador och så kunde de bli matade med rester. Annars var de hänvisade till råttorna. Idag, i vissa kretsar, betyder uttrycket nästan det omvända.

Ett annat ord hamnar också på tungan i det här sammanhanget: doggedly. Det betyder ungefär att man gör något med oerhörd bestämdhet, och att man envist tragglar på. Och då kommer jag osökt att tänka på vår familjs liv som det ser ut idag.

Vissa saker är för de flesta i den rika västvärlden alldeles självklara: rätten till barnens utbildning från ettårsåldern och framåt, rätten till arbete för föräldrarna, rätten till självutveckling, rätten till ett fint boende – ja, listan skulle kunna göras lång, men jag slutar innan jag själv börjar fundera för mycket. Jag och min familj har mycket att vara tacksamma för. Vår yngste son hade kunnat dö ganska många gånger under sjukdoms- och behandlingstiden; några gånger var det faktiskt farligt nära. Men han överlevde och han är kvar. Samtidigt finns det mycket kvar som för i alla fall mig är ganska frustrerande. Vi har långt kvar till en fungerande skolsituation. Sonen är frånvarande minst en tredjedel av skoldagarna och det innebär att jag har sådär tre och en halv timme i bästa fall för att t.ex. studera, förbereda mig för de punktinhopp jag gör som kyrkomusiker och annat.

Vi fick kontaktperson godkänd förra våren eller försommaren, men man har inte lyckats rekrytera någon. Då måste man bara traggla på i vissa lägen – den taktiken fungerade bra i alla fall med förra terminens studier. Och så har familjen ju en valp, om han än är mycket större än han var när han kom till familjen i somras (han har fyrdubblat sin vikt; bara en sådan sak). Hans hundliv har nu varat nio månader, men ibland funderar jag över hans världsuppfattning. Han kan lägga sig ner för en dvärgschnauzer – nej, jag skojar inte! – men han leker bra med många hundar som är jämnstora eller större. Jag tror att han egentligen är rätt smart. En dvärgschnauzer kan vara ganska aggressiv. Det är ingen större idé att reta upp den. Bättre att lägga sin energi på de som vill vara trevliga istället. Åh, vad jag önskar att jag kunde göra som han i vissa lägen: lägga mig ner tills dvärgschnauzern tröttnar och går och istället söka upp en härlig och mysig chokladbrun labrador eller en stor och fjantig – men alldeles, alldeles underbar – herdehund.

Vår kloke veterinär sa en gång något i stil med: ”Vi människor går omkring och oroar oss, men det gör inte djur i samma omfattning. De kan springa runt, runt, de kan fly från en situation, eller så kan de lägga sig i solen och klia sig lite.” (Eller så kan de leta upp lite godis. Något i den stilen brukar ju vi människor komma fram till i slutänden också, fast inte förrän vi har lagt en massa energi på tankearbete.)

Valpen var för ett tag sedan med om en smärre prövning – han behövde opereras i vänstra frambenet. Den första veckan var verkligen ett hundliv. Det var inte roligt att bara gå 100m när han helst ville gå sträckor som är minst tiodubbla och det gjorde säkert väldigt ont i början av läkningen. Nu är han betydligt mindre frustrerad eftersom han får gå längre – i veckan har jag också låtit honom leka med andra hundar kortare stunder. Men han kommer troligen inte att få ett liv där han får springa ohämmat och göra vad han vill, för det kommer han inte kunna.

Precis som vår yngste son. Vid en snabb anblick ser sonen ut att må bra. Han går obehindrat, han pratar, han kan äta själv, och han kan se och höra (om än inte lika bra som det man sätter som norm för andra barn i hans ålder). Vid senaste återbesöket fick han godkänt av neurologen med vissa små anmärkningar. Fantastiskt egentligen, med tanke på hur illa det kunde ha slutat. Men han har inre svårigheter där vi också har långt kvar till den hjälp han behöver.

Trots det hoppas vi på att det ska bli bra ändå, där i slutänden. Tills dess kämpar vi på med det som ibland kan kallas ett hundliv. Doggedly.

//Kristina Runyeon-Odeberg