Hur död är död?
Det var rätt magiskt faktiskt. Det var på årsdagen efter dödsdagen. Jag och syskonet hade ätit lunch och skulle förbereda fika till föräldrarna som skulle komma och träffa oss på Lilla E. Årsdagar är laddade, det här var den första. När jag klev av bussen tillsammans med syskonet låg den bara där, en fågel, död, den hade flugit in i busskurens glasvägg.
Syskonet tog upp den lilla fågeln och vi klappade de mjuka fjädrarna. Vi funderade var vi skulle lägga den, vid vägkanten, under något torrt gräs? Men så beslutade vi att vi skulle ta med den till ateljén på Lilla E och göra en fin kista till den. En likadan som systern hade haft. I starka färger med texten FUCK CANCER på utsidan, och med guldstjärnor på insidan, i taket.
Vi gjorde så, och när föräldrarna kom hade vi begravning.. Tillsammans gick vi ut och grävde ner kistan, den lilla pappersasken i klara färger, med stjärnorna i taket och den lilla fågeln i. Syskonet var otröstligt och ville gräva upp den igen. Vi vuxna skruvade på oss och tittade på varandra, men kan man verkligen göra så? Vi gjorde det. Vi gjorde det tre gånger. Lyfte på locket varje gång och fågeln låg stilla kvar.
Hur död är död?
Vissa familjer pratar öppet om det, om döden. Det sjuka barnet vet och vissa planerar sin begravning med sina föräldrar. Andra föräldrar vill inte tala om döden, de vill att deras barn ska leva utan vetskapen om att de kommer dö av sin sjukdom. Att de är lyckligast så, ovetandes. Tonåringar vet oftast alltid. Vi på Lilla E pratar om det, hur föräldrarna ställer sig till att prata om döden. Ofta väljer den sjuka tonåringen ut en eller några få av oss i personalen att dela sina tankar med. Ofta vill de skydda sina föräldrar, eller skydda sig själva från sina föräldrars sorg. Vi fokuserar ju på livet som ska levas fram till den dagen då det inte levs längre.
Varför då, varför ska man prata? Vilken aspekt av döden ska man prata om?
Om döendet, hur kroppen förändras den sista tiden?
Eller om själva dödsögonblicket och det som händer efter med den döda kroppen?
Eller om efter döden, vad som händer när man är död?
Jag brukar tänka att man ska leva i samma verklighet, att alla ska veta för att kunna säga de där sakerna och göra de där sakerna som är viktiga. Kurator Suzanne brukar säga att man kan rulla ut röda mattan och se om barnet kliver upp på den. Det finns många röda mattor i filmer och böcker, det gäller bara att kunna se när ögonblicket för samtal infinner sig.
Ska man prata om hur kroppen förändras den sista tiden, det vet ju väldigt sällan föräldrar någonting om, det är vi vårdpersonal som vet och har varit med och kan förklara och lugna och lindra.
Sen det där efter döden, vad händer efter döden? Många barn har delat sina tankar och fantasier med mig. Ett syskon berättade för mig att om man dör som barn kommer man bli som en mormor eller morfar för sin förälder när den sen dör. Och ett annat att man inte försvinner från jorden bara för att man är död, man finns kvar bara osynlig och flyger omkring. Ett annat tror att man kommer hem till gud och sparkcyklar omkring och är lycklig. Och jag, jag vet inte, har inga svar. Jag är begränsad av att vara människa.
Och så tillbaka till den där sommardagen med fågeln i jorden, den ligger inte begravd hos oss på Lilla E längre, den fick följa med syskonet hem och begravas under en ek i deras stora trädgård. Men hos oss ligger flera små djur begravda. Det är bara att se de där ögonblicken som infinner sig, vågar du så vågar jag.
/Kerstin