– Hur fan gör man? frågade hon

Frågan får jag av en mamma som nyligen mist sitt barn. Hon undrar hur hon ska göra, hur hon ska kunna leva det här omöjliga livet.

Jag vet inte vad jag ska svara och försöker minnas tillbaka till den där första tiden. Den som känns som ett töcken. Nora dog i mars månad och jag vet att vi var på landet hela sommaren som vi brukar. Men jag minns inga särskilda händelser mer än att vi var på en däckfirma och bytte däck.

Kanske minns jag inte ens det men Facebook påminde mig idag med en bild från fyra år sedan. Jag minns morgonkaffet och sömntabletten som tog mig från dag till dag. Känslan av morgonkaffet som tog mig från den ena dagen till den andra och vetskapen om sömntabletten som tog mig genom dagen. Så blev dagar till veckor som blev månader. Månader som bildade ett nytt underlag att sätta fötterna på. Det som likt tunn skör is på en vattenpöl blev tjockare och tjockare. Som jag till slut vågade gå på utan att titta ner för varje steg.

Länge överlevde jag utan att leva. Över tid, utan att förstå hur, så började liv leta sig in i det där överlevnadslivet. En mikrosekunds känsla av glädje, en strimma färg i det svartvita. Jag har lärt mig (och lär mig) leva ett nytt liv. Ett liv med sorg och saknad, glädje och lycka. För det är trots allt skillnad nu, det går upp och ner, men det lägsta nu är mycket högre än det högsta då. "Ett andetag åt gången, en fot framför den andra, ett steg i taget" sa en mamma som miste före mig. Orden som blev min livboj och det enda råd jag kan ge tillsammans med ett citat från Noras fina onkolog Margareta Bergkvist "att sörja är ett hårt arbete som tar tid, men jag vet ingen förälder som inte klarat det".

//Lena Forsaeus

PS. Att man inte kan bli sjukskriven längre än sex veckor för sorg är bedrövligt och sorgligt men den frågan kräver ett annat inlägg.