”Ibland är du en stjärna, ibland är du en fjäril”

Det är nu lite drygt ett år sen jag skrev mitt blogginlägg om vår son Floyd, som somnade in i april 2022. Inlägget då var tillägnat hans födelsedag, och beskrev vår tid under behandlingen och den enorma kärlek Floyd gav oss.

Ett helt år har nu gått, ja till och med lite mer. Det som jag tror är särskilt för oss som förlorat barn är att vi inte vill att tiden ska gå, vi längtar inte framåt. Vi vill stoppa tiden, vi vill bakåt. För ju mer tid som går, desto längre tid har vi varit utan våra barn. Jag har alltid varit en person som velat framåt, bli äldre och nå mål. Men nu hatar jag tiden. Tiden är min värsta fiende. Tiden tvingar mig att minnas i motvind. Detta inlägg har jag tänkt prata om det första året som varit, hur du, Floyd, aldrig slutar finnas, och ja, om den där j*kla tiden som gått.

Ibland är det nästan omöjligt att förstå att du varit här, det är ännu en sak som tiden ställer till med. Mentalt är det ibland svårt att förstå att det tassat runt små Floyd-fötter här hemma, att du legat och ätit salta pinnar i vår soffa eller sovit mellan oss i sängen. Ibland måste jag kolla på bilder och videos för att minnas ditt skratt, för ett tag sen fick jag fråga din pappa om var du var kittlig. För jag kunde inte minnas. Det är en pågående kamp det där, att hela min kropp och mitt hjärta skriker av saknad av Floyd, samtidigt som min hjärna inte riktigt hänger med.

”Tiden läker alla sår”, ”Det första året är jobbigast”. Ja, det är såna saker man får höra som förälder till ett barn som gått bort, klyschorna. Absolut, detta första år har varit skit, på alla sätt. Din första födelsedag du inte fick vara med och fira, våra födelsedagar du inte fick vara med på, julafton utan dig i din tomtedräkt, första ”årsdagen” av din bortgång. Ska jag vara ärlig så hoppades jag nästan att de där klyschorna stämde. För det jag insåg efter det första året är, NU DÅ? För det som kommer efter det första året, är nästan värre. För nu förstår jag mer och mer, att du aldrig kommer komma tillbaka. Den första tiden handlar så mycket om just nu, medan det som kommer sen, är ett för alltid. Du kommer för alltid fattas oss.

Hur vi sörjer våra barn är olika, och i takt med att vi fått möjlighet att träffa andra föräldrar som också förlorat sina barn i cancer blir det ännu tydligare. Lika många olika sjukdomshistorier våra barn har haft, finns det sätt att sörja på. Något som jag tror är så särskilt för det trauma vi gått igenom som föräldrar till barn som gått bort, är att det inte syns. Det syns inte på oss allt vi har varit med om, allt vi sett. En pappa sa en gång i ett samtal, att om våra trauman hade synts utanpå, hade vi varken haft armar eller ben och vi hade haft sår på varenda bit av vår kropp.

Många är nog rädda för att prata om barnen som vi förlorat, lika mycket som det finns en rädsla att prata om att barn fortfarande får cancer. Men min önskan, mitt råd till er som möter antingen mig, eller någon annan förälder som förlorat sitt barn, är att aldrig sluta nämna deras namn. För rädslan att deras minne ska försvinna, är större för oss än att få en olämplig fråga.

Inför din bortgång fanns en rädsla hos mig att jag inte skulle tänka på dig lika mycket, att som med minnet skulle tankarna också försvinna, suddas ut. Men det finns inget jag, eller din pappa, gör utan att tänka på dig. Något som varit och är en stor hjälp i vår bearbetning och vardag är att hedra Floyd på olika sätt. Hedra denna lilla människa, denna stora människa. Vi gör det genom en tatuering av ditt namn på din pappas hand, genom att din mormor cyklar till Paris för dig, genom våra fantastiska vänner som alltid nämner dig lika självklart som om du vore här, genom att äta ”floffe-fika”, genom våra vänners barn som även i liten ålder får fantisera om dig. Ibland är du en stjärna, ibland är du en fjäril. Genom att namnge din lillebror efter dig i mellannamn. Ja, du har fått en lillebror. Iggy Floyd.

/Fanny

Läs gärna Fannys första blogginlägg.