“Jag är inte mitt hår”

Att tappa allt sitt hår när man går igenom en cancerbehandling är något som blir väldigt påtagligt. Jag minns att jag stod över en diskho medan min mamma borstade mina lockar, och såg de falla en för en.

Ett år efter att jag fick leukemi så började jag grundskolan. Då var mitt hår precis på väg att växa tillbaka. Jag minns att jag kände mig annorlunda för att jag inte hade lika långt hår som de andra tjejerna och jag undrade om det skulle se likadant ut när det växte tillbaka.

När mitt hår väl växte tillbaka såg det annorlunda ut. Det blev mörkare och mer fylligt. Under mina tonår och även idag så har jag ofta lagt märke till normerna och hur vi talar om hår. Hur det tycks identifiera vem man är eller vad man gör. En låt som verkligen sätter ord på mina tankar och som jag kan relatera starkt till är “I am not my hair” med India Arie. Hon sjunger: “Jag är inte mitt hår. Jag är inte min hud. Jag är inte era förväntningar. Jag är själen som bor inuti.” Det är precis det budskapet jag vill förmedla.

Idag är min relation till mitt hår väldigt okomplicerad. Vetskapen och minnen av att jag en gång har tappat det, har gjort att jag tycker om att förändra både färg och längd när jag känner för det. Mitt hår har blivit just det - en form av uttryck för min kreativitet.

Oavsett om vi får åsikter och kommentarer för våra hår eller avsaknad av, tycker jag att det viktigaste är att komma ihåg att håret inte är vår identitet. Min önskan skulle vara att relationen till och normen kring hår skulle vara mindre komplicerad. Att vi kan känna oss nöjda och stolta för hur våra hjässor ser ut. Tack för att du läste detta inlägg. Jag önskar dig en fantastisk helg!

// Jessica