”Jag har lärt mig att inte ta saker för givet”

Det var påsken 2019 som min lillebror Vilgot fick sin diagnos; akut lymfatisk leukemi (ALL). Något jag tyckte var väldigt jobbigt. Jag blev både ledsen och orolig. Jag visste inte så mycket om cancer, för mig var cancer lika med döden och rädslan över att han skulle dö var stor.

Därför var det för mig viktigt att vara nära honom. Jag mådde som bäst och var som lugnast när jag var med Vilgot. Vi var mycket på sjukhuset tillsammans hela familjen, jag sov ofta över och vi spelade mycket tv-spel tillsammans. Vi fick även vara med om roliga upplevelser när vi var på sjukhuset. Så som att några spelare från IFK Norrköping var där, vi fick ställa frågor och umgås. Sen kom även Vilgots stora idol Theoz och besökte oss på sjukhuset och det var häftigt att få se Vilgot så glad och pigg mitt i allt.

Vilgot är en snäll kille som älskar att spela fotboll och spela tv-spel, något vi har gemensamt. Jag tyckte det var väldigt orättvist att just Vilgot drabbades och ibland blev jag rädd för att jag själv skulle drabbas, då jag upplevde att även jag hade knölar. Jag tänkte att om det kan drabba Vilgot så kan det drabba mig.

Jag gick i skolan som vanligt under Vilgots sjukdomstid. Ibland var det jobbigt och jag blev lätt arg, framför allt när någon larvade sig om cancer. Jobbigast var dom veckorna han låg inlagd för behandling, för då fokuserade jag mer på vad han gick igenom än på vad de sa i skolan. Jag hade helt enkelt svårt att koncentrera mig. Tack vare att jag hade en lärare som stöttade mig och visste vad familjen gick igenom så hade jag alltid någon att prata med. Hon lät mig gå ifrån lektionen när jag var ledsen, hon var duktig på att känna av mig.

Jag hade bra kontakt med mina kompisar. Men Vilgot var sjuk under covid-perioden, vilket gjorde det svårare att umgås med kompisar, eftersom vi var rädda för att han skulle bli smittad. Vi umgicks dock mycket ute och det var skönt att komma ifrån och bara prata.

Under Vilgots sjukdomstid så kändes det som att jag och min lillebror Teodor hamnade i skuggan. Jag fick ibland ta hand om Teodor när det var bråttom till sjukhuset med Vilgot. Vilket jag förstår, men självklart var det jobbigt och svårt när man själv var ledsen och rädd. Mina föräldrar uppdaterade mig alltid och försäkrade mig att allt gick bra genom att de ringde på Facetime och skickade bilder på Vilgot. Jag kunde alltid ringa och prata med dom.

Som tur är hade jag även en rolig och häftig syskonstödjare som såg mig och brydde sig om mig. Jag fick åka på läger, ut och bowla och bara vara. Jag har träffat kompisar tack vare henne samt när jag fått åka på läger. Det har varit bra att få träffa andra som kan förstå en. Jag har fortfarande kontakt med några vänner jag träffade under Vilgots sjukdomstid. När vi träffas så pratar vi om våra situationer och stöttar varandra men ibland är det skönt att bara hänga.

Vi är tighta som bröder och jag känner mig överbeskyddande, men vet inte om det har med Vilgots behandling att göra eller om det är min roll som storebror.

Sedan Vilgot blev sjuk har jag lärt mig att inte ta saker för givet. Jag tänker också ofta att vi har haft tur med tanke på hur illa det har gått och kan gå för andra drabbade. Det som gör mig väldigt glad är fotboll och självklart är det roligt att Vilgot nu orkar spela tillsammans med mig!

/Tim, 15 år

Läs mer om stödet vi erbjuder syskon här.