”Jag ska göra allt jag kan även för denna elev.”
Det är inte första gången idrottsläraren Rudolf har en elev med cancer tyvärr. Det hindrar honom dock inte från att involvera alla sina elever i idrotten. Behöver han anpassa så anpassar han. För Rudolf är det viktigt att alla barn ska kunna ha idrotten som en glädje i vardagen.
Att vara idrottslärare är att varje dag möta barn som kommer in i salen fulla med energi. Det ska var glädje och en paus från stillasittandet i klassrummet. Det är länge sen idrottslektionerna handlade om att tävla mot varandra. Det ska handla om att alla kan och vill vara med.
När jag började på Hägerstenshamnens skola för snart fem år sedan hade jag en elev i förskoleklass som hade cancer och genom det väldigt nedsatt syn. Det var den första eleven med cancer jag som idrottslärare haft och det blev en utmaning. Hans cancer spred sig och han förlorade först synen på ena ögat och efter ytterligare ett tag även på det andra, för att sen bli helt blind. Han var dock samma underbara, roliga barn. Han ville fortsätta vara den han alltid varit, så han bestämde sig nog för att så skulle det få vara.
Jag kände så mycket för den här pojken och vi jobbade hårt tillsammans på lektionerna för att han skulle kunna vara med. Kontakten med hans föräldrar var avgörande och vi hade en tät och väldigt ärlig kommunikation genom alla år jag hade honom som elev. Dom visste hur viktigt det var att han var med på idrotten och att han behövde den glädjen och rörelsen i veckorna. Dom sa alltid till mig, spring tillsammans, snubbla, spring in i saker men var med. Hellre ramla och slå sig än att sitta stilla och hamna utanför. Vi orienterade, gjorde hinderbanor, sprang lopp och spelade fotboll. Att få möjligheten att bygga en så nära och förtroendefull relation med en elev och hans föräldrar har berikat mig så mycket.
I juni 2023 ringde hans mamma upp mig och frågade om jag hade lust att komma och delta på en fest där han skulle fira att han var färdigbehandlad. Mina tårar rann då och gör det än idag vid den lyckliga tanken över att han nu äntligen är frisk efter tio år. I somras när jag var på landet i Sörmland så ringde pojkens pappa och frågade om de kunde komma förbi. Dom var ute på en tre dagars cykeltur på tandemhoj dom två och sov i hängmattor i skogen. Så även om cancern har tagit synen, så pågår nu ett liv fullt med äventyr och möjligheter.
När jag efter sommaren kom tillbaka efter lovet fick jag veta att en av mina elever i årskurs två har fått en hjärntumör. Jag sjönk ihop av informationen och kände mig tom. Inte en till. Barn ska inte behöva gå igenom det här. Jag ska göra allt vad jag kan för att även denna elev ska få ha idrotten som en glädje i vardagen när han kommer tillbaka till skolan efter alla sjukhusbesök han håller på med nu. Jag ska ta hjälp av all expertis jag kan, för att möjliggöra hans deltagande utifrån hans förutsättningar. Det här ska gå lika bra som med min tidigare elev. Jag kommer aldrig ge mig.
I förra veckan anordnade vi ett stort disco för alla Theos kompisar i skolan, där vi dansade, festade och lekte tillsammans. Vi bjöd in alla barn i skolan och deras vårdnadshavare och startade en insamling där vi försökte dra in så mycket pengar som möjligt, för att det ska bli ett slut på barncancern. Vi gör det tillsammans och vi gör skillnad!
Med vänliga hälsningar,
Rudolf "Rulle" Carneholm