Kan en längta till en barncanceravdelning?

Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna tronar högt upp på en klippa ovanför E4:ans minst åttafiliga motorväg. Vi passerar ofta med bil nedanför. Det gör så gott som alla i Stockholm som ska från norr till söder och tvärtom.

De första åren efter att vår son dött av sin cancer så tittade jag alltid längtansfullt upp mot huset när vi passerade. På gaveln som vetter åt norr finns tre burspråksfönster. Det i mitten tillhör barnonkologen. När vintern närmar sig kikar jag alltid för att se om de satt upp julstjärnorna ännu.

– Hur kan du längta dit? frågade någon. Ja, hur kan någon göra det? För att Astrid Lindgrens barnsjukhus var vårt hem under största delen av min sons liv. Det jag längtar efter finns förstås inte kvar. Det var punkter i livet, då många människor som jag tyckte om var på samma plats. En dag senare, nya människor. Och sedan en dag hade jag inte längre något där att göra. Allt ersattes av tomhet.

För någon sommar sedan stod jag på akvarellmuseet i Skärhamn och tittade på Lars Lerins tavlor av hus med upplysta fönster. Jag hade en dålig dag och kände mig eländig. Jag satte mig på en bänk mittemot tavlorna, tog på mig min barncancerhatt och kände mig utanför. På tavlorna fanns människor som levde sina liv och jag var betraktaren. Deras liv pågick utan att jag fick vara med. Så som det känts av och till i några år nu. Där är en del av svaret till varför jag längtade till barncanceravdelningen. Det som pågår där (fortfarande) var visserligen under en begränsad tid i mitt liv men det var mitt liv. Det var inte tillfälligt. Det var verkligheten.

Där var jag inte en förälder till ett cancersjukt barn. Där var jag i alla högsta grad mamma till mitt barn. Och mina nya vänner där var likadana. Det var ett miniuniversum. Lars Lerins målning fick mig längta efter att få vara med, få vara delaktig igen. Det har gått några år och med dem blir kanterna mindre vassa, minnena blir mjukare. Jag blir nostalgisk. Smärtan är vacker och inte längre skadlig. För mig.

Men jag vet att många inte känner annat än förtvivlan och olycka över att tänka på nästa sjukhusbesök. Så är det ju när en lever i verkligheten. En sjukhusavdelning är förstås inte underbar i sig. Det är vad vi fyller den med som är viktigt. Oron inför flytten till det stora nya sjukhuset som allmänt kallas NKS (nya Karolinska sjukhuset) är befogad. Vi har inga minnen från det stället ännu. Vi vet inte ännu hur bra det kan komma att bli.

Jag har tur som får arbeta i en organisation vars ändamål är att hjälpa till att fylla avdelningarna och tiden familjerna spenderar där med lite extra. Jag har tur som får se hur avdelningarnas personal och invånare gör sjukhuset till något fint. Sådant en sedan minns - med värme. Minnen är värdefulla och i synnerhet om de kan användas för framtiden. Tiden på bänken i Skärhamn bär jag med mig likväl som jag har andra minnen som jag illustrerar med hjälp av bland annat Lars Lerins konst. Minnen som blir trygga känslor att återvända till när jag behöver.

I konsten finns många möjligheter till det. Få konstnärer fångar mig som Lars Lerin och just därför är jag extra stolt över att via en kär vän få vara delaktig i en gåva från Lars Lerin; En tavla som nu auktioneras ut till förmån för Barncancerfonden. Se och bjud på tavlan här: https://m.lauritz.com/sv/auktion/lars-lerin-samling-akvarell-bustill-frmn-fr-barncancerfonden/i4021025

Och här är kortet jag tog i Skärhamn, ett försök att få vara en del av tavlan - och livet.