Lillebror utan storasyster

-Ivar, du cyklade hela vägen själv utan att pappa höll i, säger jag. -Jag vet, svarar Ivar. -Tänk att du lär dig cykla nu.

Nora var sex nästan sju år när hon lärde sig.

-Va, lärde hon sig när hon var sex år? Men jag är bara fem.

-Ja, jag vet. Du är jätteduktig.

Det var inte självklart att ge sig ut på cykelturen. Han ville inte under några omständigheter försöka. Vi bestämde att ett försök ska han göra. Trots att vi fick veta att vi var världens dummaste. Det är en balansgång. En hårfin gräns mellan att lyssna och köra över. Han är en lillebror. En försiktig och eftertänksam kille som alltid tagit rygg på sin storasyster. Gjort det hon gjort. Följt henne i med och motgång. Och ibland blivit utskälld för just det.

-Måste han alltid göra precis som mig, skriker Nora irriterat.

-Du är hans idol. Allt som du gör vill han också göra, svarar jag.

-Ja, jag vet.

Nu är han en lillebror som måste göra det själv. Gå först. Det finns ingen att följa efter. Tryggheten vid sidan på livets upptäcktsfärder är borta. Det är svårt. För honom och för oss. Ensamheten är smärtsamt påtaglig. Vi lär känna en lillebror med nya förutsättningar. En kille som behöver pushas. Leendet och lyckan över förmågan att kunna cykla själv stödjer oss att fortsätta med det. I lagom dos.

/Lena