Lördag i solen och minnesförlust
En underbar lördag med vårsol, vad gör en tillfrisknad cancerfamilj en sådan dag? Jo, vi är väldigt tacksamma att andra spinner loss för Barncancerfondens räkning och vi slipper! Vi behöver ta igen oss. Vi vill vila!
Det är ansträngande att gå under behandling i två och ett halvt år. Det behövs tid att återvända till en annan verklighet, den relativt bekymmersfria verklighet som vi hoppas att de flesta runt omkring oss kan leva i.
Idag blev det väldigt tydligt att vi inte lever mitt i livet med cancer längre. Vi träffade en annan familj med barn med cancer, men i deras fall fortfarande under behandling. Det går ungefär lika bra för dem som för oss, med andra ord har man gott hopp om att behandlingen ska gå lika bra som för Julia.
Av någon anledning kan hela huvudet bli väldigt trött när man pratar om livet med cancer, livet med cancer på förskola, livet med cancer och syskon, livet med cancer och sjukhusvistelse, livet med cancer och dagvården, livet med cancer och sysslor i hemmet, livet med cancer och sunt förnuft. Mitt huvud blev till och med så trött att jag inte ens kunde komma ihåg namnet på en av de vanligaste medicinerna under behandlingstiden, nämligen purinetol (egentligen Puri-nethol(R) ). Vi kunde ju inte låta bli att skratta åt det. Min telefon kan stava till purinetol sedan 2,5 år tillbaka.
Är det verkligen sant att vi själva har kommit så långt i livet att medicineringen börjar falla i glömska? Det var en sak vi kunde konstatera tillsammans, att under behandlingen har föräldrarna ganska snart så mycket information om det dagliga livet med cancer i huvudet att man ganska lätt klarar av att lämna över till den andra föräldern om man liksom löser av varandra i hemmet eller på sjukhus.
Men om man ska lämna över till andra som kommer in tillfälligt, kanske mor- eller farföräldrar, så blir det listor med information av alla de slag. Vilken mat som går att äta för tillfället, hur den ska beredas för att slinka ner, om den ska ges i sond, vilka tidpunkter på dagen vilka mediciner ska ges, vad man behöver vara vaksam på för tillfället, t. ex. humör i samband med kortisonbehandling. Ja, oj, vad det är mycket vi inte behöver tänka på nu när Julias behandling är över.
Julia själv har inte cancer i huvudet (eller någon annanstans heller vad vi vet), utan hon koncentrerar sig på att lära sig cykla bättre. Det började ganska bra i somras, då hon lärde sig att cykla på slät mark. Sedan åkte vi på semester där vi cyklade dressin. När man cyklar dressin behöver men inte hålla balansen själv och man måste ta i med hela kroppen för att ta sig fram.
Efter det blev det klart svårare att hålla balansen, utan det fick hon träna upp igen under hösten. Start och stopp har krävt hjälp av en stadig hand. Idag tröttnade Julia på att behöva hjälp med att någon ska hålla cykeln när hon startar, så hon bestämde sig för att starta själv. De första gångerna krävdes hela cykelbanans bredd för att komma igång, men redan efter femte försöket eller så klarar hon sig med bara en fjärdedel av bredden. Gustav hittade ett tillräckligt enkelt sätt att uttrycka det "om du trampar kan du styra". Lite längre uttryck än "styrfart", men mer lättbegripligt. Hoppas ni alla kan passa på att njuta av vårsolen :)
/Magnus